X
Annons
X

Jesper Olsson: Cha iscensatte erfarenheterna av livet i exil

På ena sidan bilden av ett ansikte i profil, en hals i genomskärning, som blottar de organ som driver andningen och frambringar talet. Några sidor längre fram, också till vänster om det dike som delar bokens uppslag: en karta över Korea. Placerade ovanpå varandra täcker de två bilderna nästan varandra, gränsen mellan Nord och Syd som ett snitt över halsen. I en annan bok kan man läsa, i en dikt skriven under arbetet med en film om att återvända till Korea: ”den historia som lever som/ ger färg åt huden utsöndras ur porer renar och smutsar ner från 0 till/ oändlighet”. Kroppen, huden, den sinnliga erfarenheten som möter talet, språket, diskursen, allt det som möjliggör beskrivningen och berättandet, en historia.

Denna korsväg utgör ett centrum i den koreansk-amerikanska författaren, konstnären och filmaren
Theresa Hak Kyung Chas verk; ett verk som abrupt avslutades i förtid, bara ett par år efter att ovan citerade rader nedtecknades, då Cha av en brutal slump mördades på en gata i New York, 31 år gammal. Året var 1982, och hon hade bott i New York ett par år efter avslutade studier i litteratur, konst och film vid Berkeley, på andra sidan USA. Veckan därpå skulle hennes första bok publiceras under den franskklingande titeln ”Dictee”, dock utan den accent som hade förankrat ordet i ett annat språk. Men just den lilla detaljen, ett utsuddat tecken, ger en vink om den poetik som genomsyrade boken och som hade format Chas arbete fram till hennes död: ett skrivande där materiella rubbningar, rörelser mellan olika språk, skillnader i uttal och grammatiska avvikelser omsattes i en poesi och prosa som gärna betjänade sig av andra medier än skriften, och som ständigt graviterade mot frågor om exil, identitet, kön, historia och makt.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X