Annons

Kristoffer Leandoer: Censurens och exilens litteratur

Nordvietnameserna gick segrande ur inbördeskriget, men det är förlorarnas erfarenheter som dominerar exilvietnamesernas litteratur. Det offentliga rummet i Vietnam rymmer inte några obekväma sanningar.

Uppdaterad
Publicerad

De stora internationella framgångarna för den australiske medborgaren Nam Le, född i Vietnam, och dennes novellsamling ”Båten”, som kom på svenska förra året, gör det frestande att beskriva den vietnamesiska litteraturen som i första hand en exillitteratur. Särskilt som ”Båten” varken är det första eller sista litterära uttrycket för båtflyktingsgenerationen.

Som ett sorgligt facit över förra århundradets stormiga historia finns det ungefär 3,7 miljoner exilvietnameser, viet kieu, spridda över världen, och det är inte bara Nam Le som vill berätta deras historia. Kien Nguyen, som föddes i Nha Trang 1967, använde sin släkthistoria till ”The tapestries” (2002) en roman från kejsarstaden Hue som rymmer alla de färgstarka sydostasiatiska ingredienser en västerländsk publik kan hoppas på; palatsintriger, tvångsäktenskap, opium och eunucker. Även Anna Moï (f 1955) beskriver en uppväxt med grymma inslag som helt och hållet präglas av nord-sydkonflikten.”Riz noir” (2004) är en skildring av det Saigon som i hallucinatorisk sinnlighet kan mäta sig med Marguerite Duras värld.

Annons
Annons
Annons
Annons