Foto: Pierre Björk
Perfect Guide

”Vi kämpar alla med meningslösheten”

Carsten Höller experimenterar med levande fåglar och renar, bygger rutschkanor, äter flugsvamp och hamnar i koma. Vi träffar den hyllade konstnären som tar ut svängarna för att förstå livet.

Det är början av september och i Carsten Höllers lägenhet sitter en fågel och sjunger en mänsklig melodi. Längst in i bostaden – i ett rum fullt av afrikanska sångfåglar – står konstnären och undersöker ett fågelbo. Han drar efter andan, vrider upp ansiktet i häpnad:

Annons

– Tomt!

Han har försökt lära en av fåglarna att vissla en kärleksserenad från 1800-talet. Något som kräver att de isoleras och handmatas i sex månader. Nu ska han lära en av dem att sjunga en poplåt.

– Jag vet inte om jag är intresserad av fåglar eller om de är intresserade av mig, men de utlöser något rent fysiskt i mig, säger han.

Det är en besatthet som präglar hans person. I rollen som konstnär har den resulterat i utställningar överallt från Tate Modern i London till Gagosian Gallery i New York. Han har installerat en rutschkana på Palazzo Strozzi i Florens, räknar modeskaparen Miuccia Prada till sina främsta samlare och har bjudit in skådespelerskan Chloë Sevigny att sova över i hans utställning på Guggenheim Museum.

Närmast väntar två utställningar i Danmark: Behaviour på Kunsten Museum of modern art i Ålborg och Reproduktion på Copenhagen contemporary. Den sistnämnda kretsar, som titeln antyder, kring fortplantning. Här ser vi allt från väldiga flugsvampar till enorma speltärningar.

– Jag delar upp svampen i mindre enheter och fogar sedan samman den med delar från andra svampar. Det handlar om division: Att dela upp sig är början till allt liv. Barnet är också resultatet av en divisionsprocess där mammans befruktade äggcell har delat upp sig. Det kan även vara asexuellt, som en bakterie som delar sig i två.

Utställningen ”Method”, fotograferad i Kina, Beijing, Galleria Continua.
Utställningen ”Method”, fotograferad i Kina, Beijing, Galleria Continua. Foto: Pierre Björk

Carsten Höller föddes i Bryssel och läste lantbruksvetenskap i Kiel. Han studerade insekter, bladlöss och parasiter. 30 år gammal – i början av karriären – övergav han forskningen till förmån för konstnärskapet. Där vetenskapen föll kort har konsten tagit vid.

– Det är många saker vi inte kan förstå genom vetenskapen. Allt är inte linjärt och matematiskt. Det är mycket obegripligt som vi kan närma oss med konsten. Medvetandet till exempel. Man har forskat i över 30 år och har bara kommit fram till att neuronerna är aktiva på ett visst sätt. Det betyder inte att man förstår vad det är.

Med tysk brytning och dubbelbottnade glasögon framstår han mer som en vetenskapsman än en lidande konstnär.

– Vetenskapen och filosofin har misslyckats med alla sina försök att förklara livet. Det finns fortfarande ingen definition för vad liv är. Med konsten kan man åtminstone närma sig och uttrycka …

Han gnider fingertopparna mot varandra.

– Das Staunen.

Förundran.

– Exakt.

2000 bodde Carsten Höller över en motorväg i Köln och sökte en väg ut. Iaspis ringde och bjöd in honom till Stockholm i tre månader. Han tackade ja, blev kvar, skaffade familj. Idag bor han med sina två barn i ett vitt sekelskifteshus på Norrmalm.

Nu sitter han i ett zinkkök – det tycks hämtat från en svensk skolmatsal – och talar om barnets återkommande roll i sin konst. På Copenhagen contemporary ser vi både lekplatsen Gartenkinder och Killing children, den skandalösa installationen från 1994 där barn utsätts för dödsfara med bland annat strömförande elkontakter.

– Vi är tamdjur och lever i en kultur som tämjer oss, säger han. Men barn föds vilda. Det finns en anledning till att vi inte minns våra första år, vi skulle inte kunna anpassa oss till samhället om vi mindes hur det var att existera i värld med alla möjligheter öppna. För att skränkas in i vårt beteendemönster måste vissa saker kapas bort. Men det finns ju fortfarande kvar, någonstans inom oss.

Flugsvampen är också den central i Carsten Höllers konstnärskap. Mest omtalad är hans utställning Soma på Hamburger Bahnhof i Berlin 2010. Där medverkade en flock renar som ätit flugsvamp. Besökare som sov över fick dricka renurin: en destillerad form av den hallucinativa svampen.

– Renarna fungerar som ett slags filter. Konsumerar du deras urin får du en bättre upplevelse än om du äter ren flugsvamp. Jag testade själv flugsvamp och låste in mig i en lägenhet med videokamera. Jag hamnade i koma och när jag vaknade upp kunde jag sjunga i två stämmor samtidigt. Allt finns på band.

Närmast väntar The Brutalist kitchen dinner. Ett middagskoncept utvecklat efter Carsten Höllers egna manifest: Endast en ingrediens där de enda tillåtna tillsatserna är vatten och salt. Metoden påminner om konstnärskapet där han delar upp och fogar samman.

– Vi tar en råvara, delar upp den i olika delar, tillagar den på olika sätt och sätter sedan ihop den igen. Senast gjorde vi det med svamp: en del av svampen blir sås, en del stekt, en del kokt, en del är rå. Då kommer man in i svampens smakimperium.

Efter att ha arrangerats i Los Angeles med kockarna Stefan Eriksson och Johan Gottberg intar man Stockholm i oktober. På senaste middagen syntes vännen Chloë Sevigny bland gästerna. Har hon sagt att något av hans konstverk är dåligt?

– Nä, det vågar hon nog inte. De flesta har väldigt mycket respekt för konst.

Vore det inte befriande?

– Jo, absolut.

Carsten Höller med vännen Chloë Sevigny.
Carsten Höller med vännen Chloë Sevigny. Foto: Pierre Björk

I vardagsrummet hörs fågelkvitter. Det finns något symboliskt i den fångade fågelns ensamma sång: tankarna vandrar till människan och behovet att uttrycka sig.

– Vi kämpar alla med den stora meningslösheten. Bara man tänker lite så dyker den upp.

Carsten Höller justerar glasögonen med båda händer.

– Människan har levt väldigt bra väldigt länge och många av oss har privilegier som aldrig tidigare funnits. Vad gör vi med det? Inte särskilt mycket. Vi vet inte vad vi ska ta oss till med all frihet. Vi sätter oss på stranden och försöker göra så lite som möjligt. Men hur mycket vi än försöker kan vi inte koppla bort oss från vad vi är.

Foto: Pierre Björk

Till Toppen