Carro och Zlatan nästa dubbelpar?

Under strecket
Publicerad
Annons

Varken Sörenstam, Rickardsson eller Wiberg har nått den unika ställning som Borg och Stenmark har i svensk idrottshistoria.
2006 är de stora 56:ornas år. I början på 1970- talet upptäckte sportjournalister och ledare att en ovanligt stark idrottsgeneration var på gång. Begåvningar, som skulle fylla prispallar och spalter i nästan all oändlighet.
Och nu skall vi hylla dem vid 50 år fyllda, den tidpunkt som på folkhemmets tid kallades ”livets middagshöjd” och då jubilaren gärna avfotograferades tillsammans med en massa trista blomsterkorgar. Dagens 50-åring har mentalt sett knappast lämnat tonåren. Nu är det platt-tv, platta magar och remake som gäller.

Även 56:orna har dock åldrats något, en och annan rynka kan skådas, men de extra kilona är förvånande få. Hur minns vi dem främst?
Ingemar Stenmark för hans suveränitet i sla- lombackarna och för hans påstådda tystlåtenhet. Frank Andersson för hans lätt frivola stil på och utanför brottarmattorna. Björn Borg för den oslagbara Wimbledon-sviten och en del
konstiga affärer. Thomas Wassberg för att han tackade nej till bragdmedaljen.
Det överraskande nejet från 1980 kunde som någon skrev, ”betraktas som en fet smäll mot en stroppig tidning”, men på något sätt tycks demonstrationen mot jurybeslutet skymma den magnifika wassbergska karriären. Han måste rankas som nr 3 av skidkungar, efter bjässarna Gunde Svan och Sixten Jernberg. Han var dem jämbördig. Wassberg var en urkraft i spåret, som bara Svan kunde hejda ibland. Det var verkligen en nåd att få bevaka svensk längdåkning med en sådan dunderduo i full gång. Under året kommer det gång på gång att upprepas att Wassberg åter tackat nej till SvD:s Bragdguld. Vi på SvD har frågat honom några gånger under åren, men aldrig kunnat uppfatta någon tvekan.

Annons
Annons
Annons