X
Annons
X
Recension

Guld, platina och passion Carola - Guld, platina och passion

Carola, vad döljer du för mig i dina mörka ögon? Ända sedan genombrottet med "Främling" 1983 har Carola Häggqvist varit något av ett mysterium. Vem är hon? Vad vill hon? Och framför allt: när ska hon ta sig samman och göra den stora popmusik hon påstås ha potential att göra?
Frågorna är många, svaren få. "Som Mona Lisa har sitt leende så gömmer också du en hemlighet." Jo, kanske är det som i refrängen till "Främling". Eller finns där inget att upptäcka bakom den maniskt glittriga och tillgjorda fasaden? "Jag ber dig låt mig få veta/vem vill du vara kan du förklara det för mig?"

Under de 20 år hon varit Carola med hela svenska folket har den karismatiska sångerskan fungerat som en projektionsyta för mer eller mindre realistiska förhoppningar. Många är de som hyllat hennes elektriska utspel, fantastiska röst och glittriga stjärnstatus och i analogi med det hävdat att storverk kan komma att utföras i hennes namn.
Frågan är om det inte bara är fria fantasier. Låt oss istället vända på resonemanget och se det som att den Carola vi har framför oss är den sanna Carola.
Det kanske inte ligger i hennes natur att renodla och koncentrera det artistiska uttrycket? Det kanske istället är i bibelviftandet, kändisminglandet och musikvinglandet man hittar the real Carola.
Man kan hävda att hon saknar musikalisk integritet men sett ur ett postmodernistiskt perspektiv framstår hoppandet mellan det sakrala, i form av finstämda psalmer och extatisk gospel, och det profana, från musikal och schlager till pop, rock och soul, som fullt logiskt. I praktiken – jag tror inte att det är en medveten strategi från hennes sida – tillämpar hon en typ av värderelativism som tillmäter de olika uttrycksformerna samma värde.
Naturligtvis finns det många som uppskattar Carolas musik på riktigt. Som verkligen tycker att "Mickey" är en bra låt. Betydligt fler är dock de som älskar själva fenomenet Carola. Som mer än gärna intar det bögironiska Melodifestival-perspektivet och glatt skrålar med i hennes kitschpop. Ungefär som om det handlade om att äta chips.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X