Annons
X
Annons
X
Kultur
Reportage

När cannabis tog sig in i folkhemmet

Sverige har blivit självförsörjande på cannabis. Hur kunde det ske här av alla ställen? Lars Berge berättar historien om hur vi byggde vår narkotikapolitik på inspiration från Mao och Stalin.

Cannabis sativa

Cannabis sativa Foto: Jason Langley/Alamy/AOP

Marieholms industriområde är inte en plats man besöker för att njuta av utsikten, den saken är klar. Jag smäller igen bildörren och tittar på lappen där jag skrivit upp adressen. Jag står framför en bilglasfirma. Fasaden liknar inte alls bilderna från den förundersökning som jag gått igenom i ett rum på Göteborgs tingsrätt under förmiddagen.

Efter en stund inser jag att det på baksidan av fastigheten finns en trång gata kantad av mindre verkstäder, garage och högar av gamla bildäck. Bakom ett vint ståltrådsstaket skäller en arg hund. Inte en människa syns till men nu känner jag igen byggnaden från polisens fotografier. Gatan slutar med en skylt som säger ”Beyond this point you’ve gone to far.”

Jag hör metalliska ljud några dörrar längre upp. Jag knackar på och kliver in i en motorverkstad som luktar dieselolja. Där håller två män på och mekar med en Harley. De torkar av sina svarta fingrar på ett trassel och säger att de inte hade någon aning om vad som pågick i utrymmet som ligger vägg i vägg. Eller de trodde att de visste. Där drev en kille som heter Erik Olofsson under en period en firma för reparationer och försäljning av cyklar.

Annons
X

– Det var inga konstigheter. De verkade vara hederliga typer och jag kände killens farsa. Men så en morgon så dök polisen upp med en massa bilar och helikopter, säger den äldre av männen.

Utdrag ur polisförhör med Erik Olofsson, 2013-11-18:

Polis: Vi har hittat flera lönnrum i ditt garage där det finns mycket utrustning för framställning av narkotika, samt narkotika. Vad har du att säga om det?

Erik: Det är inte mycket att säga om. Jag är medveten om detta. 

Polis: Så du har framställt narkotika? 

Erik: Jag erkänner att jag framställt narkotika, jag erkänner att jag sålt narkotika fast inte i så stor skala som det kan tyckas och jag erkänner innehav genom att jag haft narkotikan i mitt garage.

I Erik Olofssons garage gömde sig den största marijuanaodling som påträffats i Sverige. Anläggningen var uppbyggd av odlingsbänkar och försedd med tempererat bevattningssystem, timerstyrd belysning och kolfiberventilation. Det fanns kapacitet för 1 270 plantor. Enligt förhören har Erik Olofsson lagt mellan 100 000 och 200 000 kronor på odlingsutrustning. Av sms-trafiken till hans telefon att döma kallade han och hans medhjälpare odlingen för ”Paradiset”.

Erik Olofsson är inte ensam i Sverige om detta odlingsintresse. Antalet anmälningar för narkotikaframställning har aldrig varit högre och enligt polisens bedömningar är Sverige sedan åtminstone fem år tillbaka självförsörjande på cannabis. 2014 beslagtog polisen över 700 kilo marijuana vid 8 569 olika tillfällen, nästan 1 000 fler än året innan. Odlingar har bland annat hittats inuti en IKEA-garderob i Linköping, i ett ödehus på Österlen, i Umeås svampskog, i Jämshögs mellanstadieskola, i den nedlagda pipfabriken i Hyllstofta och utanför simhallen i Härnösand.

Han hade rökt gräs sedan 1958 och tyckte han var gammal nog att själv bestämma över sin fritid.

Vissa odlar för eget bruk. Som den 74-årige folkpensionär i Kalmar som skötte om sina plantor i villaträdgården. Han hade rökt gräs sedan 1958 och tyckte han var gammal nog att själv bestämma över sin fritid. Andra odlar för att det är en bra affär. För några år sedan avslöjades i ödehus och villaområden en rad anläggningar runt om i Skåne som drevs av ett vietnamesiskt brottssyndikat.

Vad som gör Erik Olofsson intressant är att han bortsett från att odla cannabis i industriell skala inte verkar vara särskilt kriminell. Ett yttrande från Kriminalvården beskriver en 36-årig man som inte förekommer i belastningsregistret och som lever under ordnade sociala förhållanden. Efter att ha läst in gymnasiet på komvux har han drivit eget företag inom cykelförsäljning och reparation och haft en anställning som personlig assistent. Till fritidsintressen räknar han cykling och friluftsliv. Frön till odlingen beställde han på internet som ”fågelmat”. De skickades per post från Holland. Sina förhållandevis avancerade odlingskunskaper hade han läst sig till på olika internetsidor.

Cannabis sativa är en tålig och snabbväxande ört som klarar de flesta klimat och har odlats och förädlats av människor i åtminstone 4 000 år. Sitt namn fick den av Carl von Linné 1753. Botanikern hade själv ett par plantor stående på fönsterkarmen i sin bostad i Uppsala. I hans anteckningar kan man läsa hur han skiljer hanplantorna från honplantorna. Det är i de obefruktade honplantornas blommor man hittar ämnet THC, vilket har en psykoaktiv effekt som påverkar perception, tidsuppfattning och kan framkalla en känsla av eufori. Halten av THC i Erik Olofssons produkt uppmättes till 51 procent, bland de högsta värden det kriminaltekniska laboratoriet i Linköping har uppmätt. Han var av allt att döma en mycket skicklig cannabisproducent.

Marijuana kallas själva blomställningarna som efter de torkats går att röka eller blandas i olika livsmedel för att framkalla rus. Enligt flera källor populariserades namnet i USA av främlingsfientliga krafter. Syftet var att ”mexikanisera” drogen. Allt för att misskreditera den stora grupp invandrare från Mexiko som i 1900-talets början sökte sig till landet.

I Sverige såldes cannabis som läkemedel under produktnamnet Cannabisol på Apoteket fram till 1950. Först i kombination med drivande och suggestiva rytmer kom örten att betraktas som ett samhällsproblem. De första att dömas i svensk domstol för att ha smugglat, sålt och brukat marijuana var ett gäng jazzmusiker från Stockholm. I rapporteringen från rättegången 1959 beskrivs de unga männen som välklädda och artiga. Orkesterledaren hade skaffat de färdigrullade cigaretterna av en kontakt i Paris. En musiker som av åklagaren konsekvent genom rättegången benämndes som ”negern”.

Svenska Dagbladet rapporterar: ”Romantik och nyfikenhet var uppenbarligen vad som låg bakom de unga jazzmusikernas försök att leva upp till sina idoler. Och alla redovisade de besvikelse. Sensationerna hade ibland inte infunnit sig alls.”

Männen i rättegångssalen, i sina höga kragar och snäva kavajaxlar, ville kunna improvisera lika spontant och infallsrikt som Louis Armstrong. Denne son till en prostituerad från New Orleans och sonson till ett par ur den sista generationen afroamerikanska slavar blev det svarta USA:s första superstjärna. Han rökte gräs för första gången på The Savoy Ballroom i Chicago och kunde konstatera att ”det var tusen gånger bättre än whisky”. 1928 spelade han in ”Muggles”, sin mest kända hyllning till marijuanan.

1933 besökte han Sverige för första gången. Det innebar att kapellmästaren Hjalmar Meissner fick sina farhågor besannade. Den djupt reaktionäre före detta militärmusikern hade några år tidigare publicerat en debattartikel som han inledde med orden: ”Jazz är en hemsk infektionssjukdom, som med stora steg närmar sig våra friska kuster.”

Foto: Martin Norris Travel Photography/Alamy/AOP

Synen på Sverige som en frisk samhällskropp i en sjuk och degenererad värld har levt kvar decennier efter Hjalmar Meissners debattinlägg. Mycket tack vare den inflytelserika läkaren Nils Bejerot. En sökning på hans namn i Kungliga bibliotekets tidningsarkiv ger över 1 400 träffar. De gryniga tidningsbilderna på mikrofilmen föreställer en figur som skulle kunna varit hämtad ur någon av Roy Anderssons filmer: högt upphissade gabardinbyxor, vattenkammat hår och enorma ugglelika glasögon. I omvärlden var Nils Bejerot känd för att ha myntat begreppet ”Stockholmssyndromet”. Som polisläkare var det han som skötte förhandlingarna med bankrånarna under det dramatiska Norrmalmstorgsdramat 1978. Några år senare dök hans namn upp i en skandal där chilenska flyktingar som skulle utvisas ur landet under tvång injicerats med Haldol. Enligt pressklippen tycks han även varit en varm anhängare av elchocksterapi.

Men det var som outtröttlig debattör i narkotikafrågor som Nils Bejerot blev något av en folkhemsikon. Efter sin död 1988 hyllades han av Jan Myrdal. Skriftställaren anklagade på Aftonbladets kultursida ett odefinierat kollektiv som han kallade ”knarkvänstern” för att ha tagit livet av Nils Bejerot. Läkarens villa i Bromma hade nämligen utsatts för ett pyromandåd och brunnit ner en kort tid innan han avled. Myrdal och Bejerot hade båda varit medlemmar i det Svenska Kommunistiska Partiet, SKP. De deltog i grundandet av tidskriften Folket i Bild/Kulturfront, i vilken Nils Bejerot var en flitig skribent. De stod enade i kampen mot flummet, eller ”ultraliberalismen” som läkaren valde att kalla den våg av popkultur som sköljde över Sverige under efterkrigstiden, bland annat i form av The Beatles och tecknade serier.

Myrdal skriver: ”Flumvänstern skällde Bejerot för att vara auktoritär och polisiär. Ingenting kunde vara felaktigare. Han var radikal, folkligt radikal.”

1974 hade Nils Bejerot disputerat i ämnet socialmedicin med en avhandling om knarkepidemin i Stockholm. Undersökningen bestod i att läkaren lät räkna antalet sprutnålsstick i armarna på människor som fördes till arresten i Kronobergshäktet. Av epidemiologer har undersökningen avfärdats som pseudovetenskap. Det hindrade inte Nils Bejerot från att bli ett namn inom den internationella kampen mot narkotikan. Samma år kallades polisläkaren till den amerikanska senaten för att vittna om hur marijuanan kunde utgöra ett hot mot USA:s säkerhet. Det var en tid präglad av studentuppror och demonstrationer mot Vietnamkriget. President Nixon kämpade för sin politiska heder efter Watergateskandalen. John Lennon stod under bevakning av FBI. John Sinclair – poet, hippie och politisk aktivist – hade blivit dömd till fängelse för innehav av ett par marijuanacigaretter.

Nils Bejerot saknade inte känsla för ödesmättad dramatik: ”Om cannabis legaliserades skulle det förmodligen innebära starten på en irreversibel process. Inte bara för det här landet och den här generationen utan kanske för hela den västerländska civilisationen.”

Roten till allt ont var ett fenomen läkaren kallade 'popradikalismen'.

Att plöja Nils Bejerots samlade skrifter är en suggestiv upplevelse. Denne pojkscout och senare maoist såg med avsmak på 1960-talets ungdomsrörelser. Roten till allt ont var ett fenomen läkaren kallade ”popradikalismen”. Enligt Nils Bejerot hade den sina rötter i en sexmässa som arrangerades av ungliberalerna 1963 på Medborgarhuset i Stockholm. Där öppnades dammluckorna för den våg av porr och knark som sedan sköljde in över Sverige. De skyldiga är noga namngivna i texterna och består av läkare och journalister ur Stockholms vänsterkretsar. Jag plöjer mikrofilm på mikrofilm i tidningsarkivet på jakt efter denna tillsynes epokgörande händelse. Jag hittar inget. Det närmaste är en planerad erotisk mässa i ett cirkustält på Gärdet. Men det var flera år senare och den fick dessutom ställas in.

Hur kunde denne man få en avgörande roll för svensk narkotikapolitik? För inflytande hade han. Under 1980-talet var Nils Bejerot en av Sveriges viktigaste opinionsbildare. Strax före hans död 1988 beslutade riksdagen att straffbelägga all olovlig konsumtion av narkotika i Sverige. Jag ringer polisen.

– Nils Bejerot lyfte teorin om den epidemiska spridningen. Det handlar egentligen om en matematisk ekvation: där du har en produkt får du också ökad spridning. Ökad tillgång leder till ökat missbruk, säger narkotikapolisen Lennart Karlsson verksam vid Citypolisen i Stockholm.

Foto: Blickwinkel/AOP

Enligt Nils Bejerot var knarket en smitta som hotade att ödelägga folkhemmet. Insatserna för att hejda den epidemiska spridningen skulle riktas mot smittbärarna, de enskilda missbrukarna. Om det var nödvändigt skulle det ske med tvång, precis som när staten en gång med hjälp av storskaliga preventiva insatser besegrade de dödliga farsoterna kolera och syfilis. Problemet var att istället för att isolera och spärra in missbrukarna envisades socialarbetarna (enligt Bejerot aningslösa överklassflickor som förläst sig på Freud) att hålla på med terapi.

”Att bekämpa drogepidemierna genom individuell behandling är som att bekämpa malaria genom att jaga mygg. Det kan sysselsätta en enorm massa människor, men effekten blir försumbar. Vad som krävs är dränering av drogträsket”, skriver Nils Bejerot i boken "Missbruk och motåtgärder".

Straffet för innehav av narkotika skulle vara skogsröjning i Norrland.

Även om Nils Bejerot till slut tog avstånd från stalinismen upphörde aldrig hans beundran inför Sovjetunionens och Kinas rationella lösningar på narkotikaproblemet. Med Maos arbetsläger för opiumrökare som förebild föreslog Nils Bejerot att straffet för innehav av narkotika skulle vara skogsröjning i Norrland. Människor som inte lyckades göra sig fria sitt missbruk ville han betrakta som ”kroniskt smittsamma”. De borde hållas avskilda från resten av samhället, helst isolerade på en egen ö. Enligt läkaren spreds smittan genom kontakt mellan människor, inte sällan sexualpartners, i de särskilda grupper av normbrytare som han kallade nattens människor: jazzmusiker, bohemer och prostituerade. Samma sorts människor gick i USA under benämningen hipsters.

När vi i dag talar om hipsters tänker de flesta på Mac-användare med liten upprullad mössa. Så har det inte alltid varit. I sin essä ”The white negro” från 1957 beskriver Norman Mailer hipstern som en ny karaktär i samtiden. En våldsam, kringdrivande psykopat på ständig jakt efter kickar. Beteendet var, enligt författaren, en reaktion på de ofattbara grymheter som blivit följden av industrialismen: atombomben och Förintelsen. För unga desillusionerade amerikanska män återstod inget annat än att vända det vita majoritetssamhället ryggen. Istället för villaförorternas vitmålade staket, väckarklockor och puritanska värderingar omfamnade dessa avvikare, småtjuvar och frilansande diversearbetare den afroamerikanska kultur som blomstrade i storstäderna.

En av föregångsgestalterna var jazzmusikern Mezz Mezzrow, en judisk yngling född 1899 i Chicago och uppvuxen i ett medelklasshem. Han gifte sig med en svart kvinna, flyttade till Harlem och utropade sig själv till ”voluntary negro”. Hans saxofonspel imponerade inte på någon. Det var som renässansman, skivbolagsboss och langare av marijuana till Louis Armstrong och resten av New Yorks jazzscen han gjorde sig känd. Gräset blev själva vigselringen i äktenskapet mellan den svarta och vita kulturen, skriver Norman Mailer.

Själv rökte jag min första spliff i en helt annan värld. Året var 1994, Sovjetunionen var upplöst och endast gamla farbröder lyssnade på jazz. Jag var 19 år, hade mitt interrailkort prydligt förvarat i en påse runt halsen och en hårt tummad Lonely Planet i farsans gamla fjällryggsäck. Jag och min kompis hade träffat ett gäng australiensare på trappan till vårt billiga vandrarhem i Amsterdam. I efterhand känns allt oerhört förutsägbart. En av surfkillarna delade med sig av sin krokiga cigarett och den välkända konspirationsteori som går ut på att det är den amerikanska kemijätten DuPont som ligger bakom förbudet att odla cannabis eftersom den slitstarka fibern hotade att konkurrera ut det oljebaserade nylonet.

It’s the fucking system, man

Själva ruset var en besvikelse.

Jag inhalerade och log saligt. På sommarkursen i idéhistoria hade jag läst Nietzsche och George Bataille om att varje människa stod inför ett val mellan social lydnad och individuellt uppror. Röken som jag drog ner i mina lungor skulle förse mig med det hemliga handslag som förenade de världsvana kosmopoliter vi beundrade på avstånd: skejtare, graffitimålare, husockupanter och medlemmarna i Oasis. Folk som struntade i allt och levde för stunden. De som bar sitt utanförskap som en pin på jackan.

Själva ruset var en besvikelse. Som uppvuxen i Norrland var jag van vid den statligt sanktionerade starkspriten och dess betydligt mer bedövande effekt. Skönheten låg i handlingen. Äntligen tillhörde jag klubben för coola typer. Missnöjesklubben, som Barack Obama, ytterligare en av alla hipsters från Chicago har kallat den.

Obama har aldrig, till skillnad från andra amerikanska presidenter, försökt göra någon hemlighet av att han rökte på som ung. I självbiografin ”Min far hade en dröm” beskriver han hur marijuanan förde honom samman med andra rastlösa själar. Det spelade ingen roll om han rökte på i den vita kurskamratens skinande nya bil, i studentrummet hos någon svart snubbe han träffat på gymmet eller på stranden med några hawaiianska dropouts. Inför det gröna var alla lika. ”Och om kicken inte rådde bot på vad det nu var som fick en att må dåligt så kunde den åtminstone hjälpa en att skratta åt världens allmänna dårskap och se igenom allt hyckleri och skitsnack och billiga moraliserande.”

I en intervju med The New Yorker från januari 2014 medger presidenten att det var en dålig vana. Men inte farligare än att dricka alkohol. Vad som bekymrar honom är en annan sak:  ”Medelklassungar blir inte inspärrade för att de röker gräs, men det blir de fattiga ungarna.”

I dag ingår de amerikanska staterna Alaska, Washington, Oregon och Colorado i Missnöjesklubben. Där är det tillåtet att inneha, använda och sälja marijuana. Ytterligare 23 amerikanska stater, plus Washington DC, har tillåtit medicinskt bruk av cannabis. I Portugal, Uruguay och Nederländerna är marijuanan avkriminaliserad. Får FN:s tidigare ledare Kofi Annan och Världshälsoorganisationen WHO sin vilja igenom kommer resten av världen inom kort att följa efter.

I omvärlden pågår ett paradigmskifte i synen på marijuana. De styrande i Sveriges riksdag stretar dock vidare med arvet från Nils Bejerot. Visionen om ett narkotikafritt samhälle ligger fast. Kritiker menar att politiken aldrig utvärderats vetenskapligt utan mer påminner om religiösa dogmer.

Antalet marijuanatillslag ökar. 2014 beslagtog polisen över 700 kilo. Fotot visar en stor razzia söder om Stockholm 2010. I ett lönnrum bakom en musikstudio hittade man en omfattande marijuanaodling. Foto: Polisen /TT

Ett stenkast från riksdagshuset i Stockholm ligger Folkpartiets högkvarter. Här har profiler som Ola Ullsten, Erik Ullenhag och Birgitta Ohlsson lagt grunden till sina ministerkarriärer som ordförande för Liberala Ungdomsförbundet, LUF. På posten sitter i dag Linda Nordlund. Trots att hon bara är 27 år har hon hunnit med att vara ledamot i utbildningsnämnden i Stockholms stad. Hon har praktiserat vid Sveriges FN-representation i New York. Hon har en kandidatexamen i statsvetenskap, brinner för  försvarsfrågor och drömmer om att i en avlägsen framtid bli Sveriges utrikesminister.

Hon är en högpresterande politisk broiler. Och hon tycker att marijuana borde legaliseras. Inte en helt okomplicerad politisk position i ett parti med rötterna i den svenska nykterhetsrörelsen, avslöjar hon med ett leende.

– När jag provade första gången? Jag var över 20 och jag hade noga läst på om riskerna med att röka cannabis. Jag gjorde bedömningen att det inte var någon större fara. Jag upplevde det som att sinnesintrycken förstärktes. Medan alkoholen gör mig utåtriktad fick marijuanan mig att försvinna in i musiken.     Linda Nordlund rycker på axlarna, rättar till de markerade glasögonen.

– Jag ser verkligen inga större problem med att människor röker en joint då och då.

Pressekreteraren skruvar oroligt på sig. Hennes chef representerar en generation svenskar som vuxit upp med internet. Som har rest och pluggat utomlands. En generation som känner till riskerna med att röka marijuana (”man blir lite trög…”) men som lärt sig att drogen inte är mer beroendeframkallande än alkohol och tobak. Alla håller inte med om det, men LUF-ordföranden ser betydligt större faror med den svenska narkotikapolitiken än med rekreationellt bruk av marijuana.

– Jag träffar ungdomar som på grund av prickar i belastningsregistret och betalningsanmärkningar till följd av böterna för innehav förhindras att skaffa bostad och arbete. De tvingas inleda sina vuxna liv i utanförskap. Rättsamhället stämplar dem som missbrukare.

I Los Angeles finns fler marijuanaapotek än Starbucks.

En legalisering skulle, enligt Linda Nordlund, innebära att produkten kunde kontrolleras och beskattas istället för att göda organiserad brottslighet. Hon följer utvecklingen i USA med stort intresse. I Los Angeles finns fler marijuanaapotek än Starbucks. Kunderna väljer bland produktnamn som Goofy Boots och Alien OG. De röker sitt kravodlade gräs på sina parmiddagar med andra välutbildade medelklasspersoner med Linked In-profiler och yogaintresse.

Från Colorado, där marijuana legaliserades 2014, rapporteras om skatteintäkter på 44 miljoner dollar och en tillväxtbransch som skapar jobb och lockar entreprenörer. Enligt politiker i Denvers stadshus var det gräset som räddade staden under den ekonomiska krisen. Stadens första apoteket för medicinsk marijuana slog upp dörrarna 2008. Sedan dess har ytterligare 20 butiker öppnat längs det stråk som i dag kallas The Green Mile. Lokaler som tidigare stod tomma är uthyrda och avgifterna i området har ökat med 25 procent. Marijuanan har blivit en motor i Denvers gentrifieringsprocess.

Linda Nordlund:

– Om det stämmer är det positivt, naturligtvis. Det innebär ökad tillväxt, fler jobb och en trevligare offentlig miljö.

Cannabisodling i Ljusnarsberg. Foto: POLISEN/TT

Bland Stockholms ungdomar är användningen av cannabis vanligast i stans välbärgade områden. Enligt Stockholmsenkäten som utfördes 2012 fanns störst andel av gymnasieeleverna som provat marijuana på Kungsholmen i Stockholms innerstad. Flest elever som hade erfarenhet av narkotika i årskurs 9 hittade man på Östermalm.   – Att supa sig full på öl och sprit betraktas av många unga i dag som white trash. Att röka marijuana visar att man har lite koll, säger narkotikapolisen Lennart Karlsson.

Han är motståndare till en framtida legalisering. Större tillgång innebär fler missbrukare vilket leder till högre kostnader för samhället, menar han. Att tillgången på cannabis har ökat i Stockholm är något som märks hos Livsstilsmottagningen vid Stureplan, en satsning som är del av Maria Ungdoms verksamhet. Dit vänder sig unga vuxna i klubbsvängen som upplever att de har problem med alkohol och droger.

– Många har rökt under en tid, upplever att de mår dåligt och oroar sig för att de kanske har blivit psykiskt sjuka, säger Magnus Johansson, kurator och doktorand på Karolinska Institutet.

Oron är inte sällan överdriven. Men till skillnad från alkohol, som kan leda till akut förgiftning, beskriver de som söker hjälp på Livsstilsmottagningen snarare en långsamt smygande försämring av livskvaliteten. En känsla av initiativlöshet och att livet passerar förbi. Polarna skaffar bostad, jobb och familj. Partners tröttnar på att inget händer och gör slut. Det blir svårt att passa tider och få saker gjorda. De långsiktiga effekterna av cannabisanvändning gör att Magnus Johansson inte tror på en legalisering:

– Den svenska narkotikapolitiken grundar sig i en tanke om solidaritet. Restriktioner med folkligt stöd är det som har visat sig fungera allra bäst för att minska användningen av droger, oavsett om det handlar om alkohol eller cannabis. Och i Sverige har sådana restriktioner fortfarande stöd av de allra flesta.

Kanske är vår restriktiva narkotikapolitik den allra sista spillran av det svenska folkhemsbygget.

På sätt och vis hade Nils Bejerot kanske rätt i alla fall. Han såg framför sig en välfärdsstat i sönderfall ifall knarket accepterades. Om han med välfärdsstat menade en lycklig och välmående socialistisk utopi, finns inte mycket kvar. Kanske är vår restriktiva narkotikapolitik den allra sista spillran av det svenska folkhemsbygget.

Samtidigt tycks den upproriska romantik som omgivit marijuanan vara på väg att gå upp i, eh, rök. En produkt som är populär bland brats, hyllas av liberala politiker för sina tillväxtfrämjande egenskaper och blivit den senaste livsstilsprylen för välmående vit medelklass kan man kalla för en massa saker. Cool är rimligen inte en av dem.

Jag kontaktar Erik Olofssons advokat och frågar ifall han kan förmedla mina frågor till anstalten där den skyldige avtjänar sitt fängelsestraff för grovt narkotikabrott. Beskedet är negativt. Klienten är ångerfull och vill lägga hela episoden bakom sig. Av förundersökningen framgår att han var i behov av pengar. Tillsammans med sin gravida flickvän hade han köpt ett hus tio minuter utanför Göteborg i ett villaområde som mäklarfirmorna beskriver med ord som ”pittoreskt och charmigt” och ”perfekt för barnfamiljen”. Renoveringskostnaderna hade sprungit iväg. Syftet med Paradiset verkar ha varit att finansiera ett helt vanligt svenskt medelklassliv.

Erik Olofsson heter egentligen något annat.

Annons

Cannabis sativa

Foto: Jason Langley/Alamy/AOP Bild 1 av 6
Foto: Martin Norris Travel Photography/Alamy/AOP Bild 2 av 6
Foto: Blickwinkel/AOP Bild 3 av 6
Bild 4 av 6

Antalet marijuanatillslag ökar. 2014 beslagtog polisen över 700 kilo. Fotot visar en stor razzia söder om Stockholm 2010. I ett lönnrum bakom en musikstudio hittade man en omfattande marijuanaodling.

Foto: Polisen /TT Bild 5 av 6

Cannabisodling i Ljusnarsberg.

Foto: POLISEN/TT Bild 6 av 6
Annons
X
Annons
X