Recension

Fallet (La chute)Camus såg det andliga krisläget

NOBELKLASSIKER I sin tidiga civilisationskritik och i insikten om det andliga tillståndet var Albert Camus före sin tid. Hans sista roman utgörs av en ironisk monolog där en före detta advokat mal på om nutidsmänniskans strävan efter makt och njutning. ”Fallet” framstår som Camus viktigaste roman, skriver Thure Stenström.

Publicerad
Annons

Det har gått ett halvsekel sedan Albert Camus tilldelades Nobelpriset i litteratur. Alla vi som en snöig decemberkväll 1957 hörde honom tala inför Uppsala universitets fullsatta aula, glömmer inte sammankomsten i första taget. Efter Thomas Mann hade ingen på samma estrad framträtt och med liknande auktoritet talat för Europa, i en hel generations namn.

Men vad säger oss Camus idag? Läses han ännu? Betyder han fortfarande något? Det föresvävar mig att vi har åtminstone ett nutidsvittne av ungefär samma kaliber som Camus, nämligen Imre Kertész. Det är inte för intet som denne ständigt nämner just Albert Camus vid sidan av Franz Kafka och Thomas Mann, när han vill utpeka sina främsta inspirationskällor och själsfränder. Ty! ”Vad är den andliga rymd som kallas litteratur annat än författarnas mot varandra utsträckta händer i den oändliga rymden?”

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons