Annons
X
Annons
X

Anna Carlstedt: Calvin ritade om Europas religiösa karta

I dag är det 500 år sedan reformatorn Jean Calvin föddes, vilket firas med en utställning i födelsestaden Noyon och ett flertal böcker, bland annat en text­kritisk nyutgåva av ett av protestantismens mest inflytelse­­­rika verk, Calvins ”Undervisning om den kristna religionen”.

Lagom till årets 500-årsjubileum har Bibliothèque Nationale i Paris förvärvat ett unikt exemplar av den franska utgåvan av Jean Calvins ”Institutio Religionis Christianae” (Undervisning om den kristna religionen, 1559). Unikt på så sätt att den lilla boken är full av anteckningar, nedskrivna i marginalerna av Henrik IV:s finansminister Sully (1559–1641), Detta gav nationalbiblioteket ett uppslag till hur Frankrike skulle kunna hylla den vid sidan av Martin Luther mest betydande reformatorn, Jean Calvin (1509–64), på ett något annorlunda sätt: genom att lyfta fram Calvins läsare i en utställning i födelsestaden Noyon. Bakom utställningen står bland andra den framstående Calvin-kännaren Olivier Millet.

I Genève, den stad där Calvin verkade längst, pågår 500-årsjubileet för fullt sedan länge, och så även i de andra länder som vid sidan av Schweiz i dag har flest kalvinister: (västra) Tyskland, Nederländerna och USA. Men det var i Frankrike, i Noyon, en timmes resa från Paris, som Calvin föddes även om han tvingades fly från sitt hemland vid 25 års ålder efter att ha anslutit sig till reformationen och redan suttit fängslad vid ett par tillfällen. Trots att han tidigt lämnade Frankrike kom hans läror och skrifter att få mycket stor betydelse för de protestanter som på fransk mark led av skoningslösa förföljelser under senare delar av 1500-talet. Även många furstar, framstående politiker och militära ledare intresserade sig för de reformerta idéerna.

En av dem var den protestantiske prinsen av Navarra, blivande kung Henrik IV av Frankrike. När han skulle gifta sig med Katarina av Medicis dotter krävde detta att han konverterade till katolicismen, varpå han skall ha yttrat sina bevingade ord: ”Frankrike är väl värt en mässa”. Till deras bröllop i Paris 1572, som officiellt skulle utgöra en symbolisk akt av försoning efter decennier av fruktansvärda religionskrig i Frankrike, strömmade framstående protestanter till från stora delar av Europa.

Annons
X

Bröllopet blev i stället upptakten till den katastrof som gått till historien under benämningen Bartolomeinatten. Under denna enda natt mördades tusentals tillresta protestanter i sina sängar eller på öppen gata. Till de mördade hörde en av ledarna, amiralen Gaspard de Coligny som anslutit sig till den franska reformerta kyrkan när den grundades av Calvin 1550. Henrik av Navarra var en av få överlevande, tillsammans med Sully, den blivande kungens finansminister. Sully kom från en kalvinistisk familj och tog med största intresse del av det som Calvin publicerat. Tack vare forskningen kan vi nu se vilka anteckningar som ministern förde i sitt franska exemplar av ”Institutio Religionis Christianae”, i vilket vi finner mer än 1300 noteringar varav de flesta av filosofisk natur.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Från Bibliothèque Nationale i Paris har nu utställningen ”Lecteurs de Calvin au cours des siècles” (Calvins läsare genom århundradena) gått vidare till det lilla Calvin-museet i Noyon. Ett trettiotal av Calvins skrifter ställs ut, samtliga innehållande anteckningar gjorda av läsare. Museet har framför allt satsat på franska översättningar från 1500- och 1600-talen. Utställningens paradnummer är förutom Sullys Calvin-bok en i Strasbourg helt nyligen upptäckt text där Calvin resonerar kring avrättningen av teologen och läkaren Michel Servet i Genève 1553. Här är anteckningarna gjorda av ingen mindre än Sébastien Castellion (som gav ut Bibeln på franska 1555). När vi läser Castellions anteckningar i marginalen av Calvins text ser vi, framför våra ögon, hur begreppet ”tolerans” kanske för första gången definieras i sin moderna, humanistiska mening. Avrättningen av Servet har för övrigt bidragit till bilden av Calvin som oresonlig och forskarna har förbryllats över hur Calvin kunde tillåta att hans kollega dömdes till döden. I utställningen ges förklaringen att Servet angrep treenigheten (fundamental för katolska kyrkan), något som på 1500-talet betraktades som ett monstruöst kätteri som inte ens Calvin av realpolitiska skäl kunde ge sig på. Avrättningen skulle alltså ha varit ett slags pragmatisk eftergift till Rom.

    Utställningen framhåller många olika slags läsare av Calvin. Till dem som lämnat spår efter sig i form av anteckningar hör studenter; katolska teologer som var välvilligt inställda; katolska teologer som inte alls var särskilt välvilligt inställda; protestantiska teologer som var välvilligt inställda; protestantiska teologer som – märkligt nog kanske – inte alls var välvilligt inställda; filosofer och till sist ”vanligt folk”: fromma protestanter som läste Calvin bland annat för att finna tröst och råd i hans texter. De sistnämnda har i flera fall skrivit ned delar av böner i marginalen.

    Calvin har framställts som en förhärdad fanatiker eftersom han på en rad punkter gick längre än Martin Luther i sina radikala teser. Hans anhängare har kallats både reformerta och kalvinister. I England blev termen puritaner och i Frankrike hugenotter, från början en fördomsfull katolsk benämning på protestanterna som de reformerta senare själva började använda. Termen protestanter hade en samlande funktion eftersom Calvin, Luther och flera andra reformerta ledare förenades i protesterandet mot påven och den katolska kyrkan.

    Ett nyckelbegrepp hos Calvin var predestinationen, den tes som utvecklades av kyrkofadern Augustinus och enligt vilken varje människas öde är bestämt (av Gud). Kalvinismen predikar också människans eviga förtappelse efter syndafallet, vilket bland annat innebär att hon inte förmår att handla gott av egen kraft. Gud har dock utvalt några få till ett evigt liv. Det gäller därför att stoiskt uthärda prövningar och leva ett enkelt och sedesamt liv. Extra problematiskt för de samtida styrande var att Calvin – till skillnad från Martin Luther – vägrade att erkänna någon form av myndighetsutövning när det gällde de utvalda.

    Senast det drog ihop sig till jubileum, 1909, kröntes det i alla stycken monumentala firandet av utgivningen av det kolossala verket ”Calvin, l’homme et les choses deson temps” (Calvin, mannen och hans tids frågor). Det var den franske teologen Émile Doumergue som mellan 1899 och 1927 skrev sju enorma volymer. Det var också i samband med jubileet som Genève kom att prydas av monumentet ”le Mur des Réformateurs” där Calvin framträder sida vid sida med andra reformatorer som John Knox, Théodore de Bèze och Guillaume Farel.

    Hur skulle då detta kunna bräckas 100 år senare? Franska Le Monde (14/5) konstaterar att om Frankrike valt en tämligen nykter hållning så firar schweizarna mera uppsluppet med Calvin-choklad, Calvin-vin, Calvin-frimärken, Calvin-teater och dessutom en utställning där Calvin, möjligen något överraskande, framstår inte bara som en av våra första ekologer utan dessutom som en feminismens föregångare. (Den nyfikne kan för övrigt upplysas om allt detta på www.calvin09.org.) Självklart har Genève också bjudit på mera intellektuellt präglade hyllningar, som kollokviet som arrangerades av l’Institut d’histoire de la réformation de Genève i maj i år, om Calvin och hans inflytande på olika områden.

    Ett flertal författare har givetvis känt sig kallade att förse världen med mera Calvin-litteratur inför jubileet. Le Monde konstaterar torrt att åtminstone en av de nya biografierna är så dålig att man får hoppas att det är författarens sista. Knasigast är kanske ändå att ett förlag valt att publicera en nyutgåva av ryske Dimitri Meresjkovskis ”Calvin” från 1938, där författaren driver tesen av Calvin skapade Rousseau som i sin tur skapade Robespierre (!). Från de redan frälsta, om uttrycket tillåts, levererades i slutet av förra året ”John Calvin: A Heart for Devotion, Doctrine and Doxology” av en rad protestantiska teologer med Burk Parsons i spetsen, som visar på Calvins inflytande i våra dagar.

    Också den prestigefyllda franska skriftserien Bibliothèque de la Pléiade högtidlighåller jubileet och har låtit giganterna Bernard Roussel och Francis Higman ge en heltäckande, vetenskapligt noggrann men också mördande trist framställning av Calvins livsverk i ”Œuvres” (2009).

    Det verkliga ljuset kommer dock från annat håll.
    Olivier Millet , expert på renässansens språk och litteratur och av många utsedd till världens främste expert på Calvin har han nu krönt sin karriär med en textkritisk utgåva av Calvins ”Undervisning om den kristna religionen”, som kom att bli ett av protestantismens mest inflytelserika verk, och som redovisar kalvinismens teser. Millet har utgått från den franska utgåvan från 1541, av vilken det framgår att Calvin anammat rekommendationerna från sin tyske kollega Philippe Melanchton. Denne menade att alla religiösa ledare skulle föra fram sitt budskap på ett klart, enkelt, pedagogiskt och vältaligt sätt. Med detta sitt magnum opus ville Calvin sålunda förse sina läsare med vad han ansåg vara essensen i den kristna doktrinen, bland annat genom att ge läsanvisningar till Bibeln. Millet har dessutom nyligen gett ut boken
    Calvin. Un homme, une oeuvre, un auteur (Calvin. En man, ett verk, en författare, Infolio, 200 s). Här får Calvin liv och färg i en samtida kontext. Millet navigerar skickligt i renässansens idévärld och klargör de politiska och religiösa konflikter som låg till bakgrund för Calvins vägval, samtidigt som han lyckas med konststycket att guida läsaren i tidens språkutveckling och litteratur.

    När jag för en tid sedan fick möjlighet att träffa Olivier Millet, beskrev han ivrigt hur Calvin i hög grad bidrog till att rita om Europas religiösa och kulturella karta och bjöd på en drastiskt formulerad slutsats: ”spirituellement, le calvinisme est démocratique!” – kalvinismen står för en andlighetens demokrati. Med detta ville han säga att Calvin var emot den elitism som katolska kyrkan cementerade genom sina organisatoriska hierarkier och genom att uteslutande kommunicera på latin i tal och skrift. Calvin krävde att Bibelns innehåll och budskap skulle göras ”fullständigt tillgängliga för alla kristna”. Om Millet vill korrigera bilden av Calvin som en humor- och kompromisslös asket så tillstår han samtidigt att Calvin knappast hörde till renässansens mest toleranta humanister. Calvin fördömde, bland annat, odöpta och libertiner, alla som samlade reliker och alla som sade sig vilja tolerera katoliker. De senare kallade han för övrigt
    membres pourris, ruttna lemmar. Å andra sidan måste Calvins oförsonlighet ses mot bakgrund av de religiösa förföljelserna, menar Millet.

    År 1541 – samma år som hans verk gavs ut i fransk version – upprättade Calvin sin teokratiskt styrda protestantiska regering i sin nya hemstad Genève. Därmed hade ett centrum för den nya religionen skapats. Millet menar att utan Calvin – som han kallar ”andra generationens protestant” – hade den reformerta kyrkan kanske inte överlevt efter Luther. Utan Calvins ansträngningar att göra religionen tillgänglig för alla och att organisera den protestantiska kyrkan är det risk att den katolska kyrkan lyckats utrota den nya tron. Enligt Millet ingöt Calvin mod i de små grupper, ofta utan stora resurser till sitt förfogande, som höll stånd runtom i Europa. Calvins budskap var att de genom sin utsatthet var utvalda och att de skulle nå frälsning. Och kanske är de mest rörande anteckningarna i Calvins böcker som nu ställs ut just de som inte rör komplicerade teologiska spörsmål utan de som handlar om att få kraft att klara vardagen.

    Anna Carlstedt
    Anna Carlstedt är fil dr i franska vid Stockholms universitet

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X