X
Annons
X

Jesper Olsson: Cages tystnad gav eko inom poesin

När John Cage komponerade drygt fyra minuter av tystnad 1952 fick det långtgående konsekvenser för den konceptuella konsten, som under 60-talet drog in språket i blickfånget. Idag är gränsen flytande mellan konst och konceptuell poesi.

Publicerad

Precis i övergången mellan maj och juni i år hölls en konferens i Tucson, Arizona, nästan på gränsen till Mexiko, där flera av samtidens viktigaste engelskspråkiga poeter medverkade, som Caroline Bergvall, Charles Bernstein och Christian Bök. Konferensens ämne var ”Conceptual Poetics” (konceptuell ­poetik), med det garderande tillägget ”And Its Others”. För vad var det egentligen som stod på agendan? Antagligen var inte arrangörerna helt säkra på det. Till det yttre tycktes det handla om en terminologisk skvader, med ena ledet lånat från den samtida konstens förråd (”konceptuell”) och det andra uppenbarligen med hemortsrätt i litteraturen. I det avseendet pekade rubriken ut en estetisk övergångszon eller gränstrakt motsvarande den tid och plats där konferensen ägde rum. Passande, kan man tycka.

Och påpassligt, kan man tillägga. För under de senaste tio åren har poesin allt oftare kommit att testa metoder och operationer som kopplat ihop den med den konst som från 60-talet och framåt har ­betecknats som konceptuell; en konst som istället för att förlita sig på det fysiska ­objektets (målningens, skulpturens) kapacitet att framkalla estetiska erfarenheter har betonat idén eller ”konceptet” och fokuserat på platser, arbetsmetoder, attityder, materiella och diskursiva kontexter, vilka har dokumenterats, kartlagts, indexerats. Den flitige poesirecensionsläsaren har kanske noterat beteckningens fläckvisa förekomst på svenska kultursidor. Men det är inte – om någon trodde det – en svensk eller nordisk nyck, utan en tendens som kan urskiljas i de poetiska aktiviteterna på en rad platser i världen. I Frankrike, i USA, i Kanada.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X