Annons
X
Annons
X

Bushs krig skadade FN

USA och Storbritannien har genom angreppet på Irak allvarligt skadat FN-stadgans system för kollektiv säkerhet. President Bush, som i förrgår talade i FN, bör lära av sin föregångare Eisenhower som underströk Förenta nationernas auktoritet, skriver Hans Corell, FN:s tidigare rättschef.

Den 15 september i år beskrev FN:s generalsekreterare Kofi Annan för första gången USA:s och Storbritanniens angrepp på Irak som ”olagligt”. Därmed känner jag mig fri att diskutera denna fråga offentligt.
För oss som under våren 2003 tjänstgjorde i FN-sekretariatet kom Kofi Annans besked inte som en överraskning; redan på ett tidigt stadium förklarade han att anfallet inte var i överensstämmelse med FN-stadgan - en förskönande omskrivning av det sorgliga faktum att anfallet mot Irak var olagligt.

Enligt FN-stadgan får militärt våld användas endast i två situationer:

(1) i självförsvar vid ett väpnat angrepp på en medlemsstat och (2) om FN:s säkerhetsråd sanktionerat detta med tillämpning av stadgans kapitel VII. I det senare fallet ska säkerhetsrådet konstatera att det finns ett hot mot internationell fred och säkerhet.

Annons
X

I fallet Irak hade säkerhetsrådet antagit ett stort antal resolutioner med tillämpning av kapitel VII, med början redan år 1990.
Två är särskilt relevanta: 678 (1990) och 687 (1991).
Innebörden av dessa var i korthet att medlemsstaterna hade rätt att använda ”alla nödvändiga medel” för att säkerställa att Irak på ett korrekt, fullständigt, slutligt och komplett sätt tillkännagav alla aspekter på sina program för att utveckla massförstörelsevapen och ballistiska missiler med en viss räckvidd.
I slutet av 1998 vägrade plötsligt Irak att längre släppa in Unscoms inspektörer i landet. Genom resolution 1284 den 17 december 1999 beslöt säkerhetsrådet att ersätta Unscom med en ny kommission, Unmovic, som kom att ledas av Hans Blix.
Det skulle emellertid dröja till den 27 november 2002 innan Irak tillät Unmovics inspektörer att komma in i landet.

Skälet till Iraks ändrade attityd var att säkerhetsrådet den 8 november 2002 antagit resolution 1441. I denna konstaterade rådet att Irak brutit (”material breach”) mot sina förpliktelser samtidigt som landet fick en sista möjlighet att följa sina skyldigheter att nedrusta.

I resolutionen erinrade rådet också om att det gång på gång varnat Irak att landet riskerade allvarliga konsekvenser (”serious consequences”) som ett resultat av ständiga brott mot förpliktelserna.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Den 8 december 2002 rapporterade Irak till säkerhetsrådet. Framför allt USA och Storbritannien var missnöjda med denna rapport.
    Under tiden december 2002- mars 2003 rapporterade Hans Blix och IAEA:s chef till säkerhetsrådet. Bl a informerade Blix i februari att Irak tagit vissa steg som skulle kunna vara början till ett aktivt samarbete för att lösa utestående nedrustningsfrågor. Men några massförstörelsevapen hade inte hittats.

    Spänningen steg. I februari 2003 började främst Storbritannien undersöka om det gick att få stöd för en säkerhetsrådsresolution som sanktionerade en väpnad aktion mot Irak.
    Dessa ansträngningar misslyckades. En majoritet av rådets medlemmar var inte beredda att gå så långt i det rådande läget.

    Trots att USA och Storbritannien alltså kände till att de inte hade rådets stöd för sin aktion, angrep de Irak den 20 mars 2003.

    Som grund för lagligheten av denna åtgärd åberopade Storbritannien säkerhetsrådets ursprungliga resolutioner. Denna ståndpunkt framfördes med konsekvens.
    USA, å andra sidan, framförde skiftande motiveringar: än åberopades de tidiga resolutionerna, än resolution 1441, än var det självförsvar, än påstods att Saddam Hussein var lierad med al-Qaida och att därför aktionen kunde företas som ett led i ”kriget” mot terrorismen.

    Det senast sagda från amerikansk sida i denna fråga är vad president Bush uttalade inför FN:s generalförsamling för ett par dagar sedan, den 21 september:
    ”År 1991 accepterade diktatorn, som villkor för ett eld upphör, att till fullo följa alla säkerhetsrådets resolutioner - sedan ignorerade han sådana resolutioner under mer än tio år. Slutligen utlovade säkerhetsrådet allvarliga konsekvenser (”serious consequences”) för hans trots. Och åtaganden vi gör måste ha en mening. När vi säger allvarliga konsekvenser, måste det för fredens sak bli allvarliga konsekvenser. Därför genomdrev en koalition av nationer världens rättmätiga krav.”
    Stödet för USA:s agerande skulle enligt detta sätt att se vara resolution 1441.

    Med det är här problemet ligger. ”Världens rättmätiga krav” uttrycks i ett fall som detta av säkerhetsrådet - inte av USA och Storbritannien - och det stod vid tiden för angreppet klart att det inte fanns en majoritet i säkerhetsrådet för en väpnad aktion.

    Det inträffade reser också den principiella frågan hur länge en säkerhetsrådsresolution ska kunna åberopas till stöd för våldsanvändning, särskilt i ett läge där det inte finns majoritet för detta i rådet.
    De av Storbritannien åberopade resolutionerna hade varit i kraft mot Irak i mer än tolv år. Mycket hade hänt under denna tid, inklusive att Saddam Hussein faktiskt om än motvilligt börjat öppna dörrarna för Unmovic.
    Vidare, som det sedan visat sig genom både Unscoms och två amerikanska undersökningar: Irak hade inte de massförstörelsevapen som sanktionerna handlade om.

    Nu frågar sig kanske någon: men om angreppet var olagligt - hur kan man då acceptera att ockupationsmakterna fick fortsätta att agera i Irak till dess regeringsmakten överlämnades till den interimistiska regeringen Allawi den 28 juni i år?
    Förklaringen är enkel. När säkerhetsrådet i mars 2003 var ställt inför faktum - Irak var ockuperat av två av rådets egna medlemmar - hade det inget val. Att beordra ockupationsmakterna ut ur landet var inte möjligt.

    Förutom att USA och Storbritannien skulle ha lagt in sina veton mot detta, skulle ett tillbakadragande i det rådande läget med all sannolikhet ha lett till kaos och blodigt inbördeskrig.

    Säkerhetsrådet antog därför den 22 maj 2003 en resolution i vilken man noterade att ockupationen var ett faktum. Samtidigt gav rådet - helt i enlighet med sin kompetens - den s k koalitionen ett mandat som gick långt utöver vad en ockuperande makt får göra enligt den humanitära rätten.
    Det skulle här föra för långt att gå in på det tragiska faktum att koalitionen inte på ett tidigare stadium insåg att makten snarast borde överlämnas till en irakisk interimsregering. Mycken tid gick förlorad här innan generalsekreterarens budskap om detta gick hem.

    Vi kan nu konstatera att en sådan regering är på plats och att val ska hållas tidigt nästa år. Vi kan också konstatera det positiva i att en grym diktator är borta och att hans land förhoppningsvis är på väg mot ett demokratiskt styrelseskick.
    Men det är inte det saken gäller.

    FN-stadgans system för kollektiv säkerhet har allvarligt skadats genom angreppet på Irak.

    Säkerhetsrådet fungerade faktiskt som det var tänkt genom att inte ge sitt tillstånd till våldsanvändning i detta fall.
    Man må gilla denna ståndpunkt eller inte. Men det var detta system som presidenterna Roosevelt och Truman, de amerikanska ingenjörerna bakom FN-stadgan, syftade till när organisationen bildades.
    Och de var inte ensamma.

    Den republikanske presidenten och före detta generalen Dwight D Eisenhowers ord har i dag samma relevans som när han uttalade dem i januari 1957:
    ”Vi erkänner och accepterar vårt eget djupa
    engagemang i människors öden överallt. Vi förbinder oss därför att respektera, och att verka för att stärka, Förenta nationernas auktoritet. För i denna organisation ligger det bästa hoppet i vår tid för att hävda den lag enligt vilken alla nationer kan leva i värdighet.”

    Mr President Bush, bygg vidare på detta bålverk!

    Hans Corell

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X