6 juni och solenBurraus dikter kastar sig bara ut till hälften

Elis Monteverde Burrau är född 1992 och har gett ut ett flertal böcker, bland annat ”Karismasamhället” och romanen ”De äter ur din hand, baby”.
Elis Monteverde Burrau är född 1992 och har gett ut ett flertal böcker, bland annat ”Karismasamhället” och romanen ”De äter ur din hand, baby”. Foto: Lena Koller

"6 juni och solen" är en drift med formerna, men under likgiltigheten finns en djupare berättelse om rädsla och överlevnad. Henrik Sahl Johansson har läst en diktsamling som fastnar i sitt omfamnande av tillvarons meningslöshet.

Under strecket
Publicerad
Annons

Elis Monteverde Burrau dök upp på den svenska poesiscenen för ungefär tio år sedan, i samma stund, tycktes det, som en tid av idealism övergick i en tid av tomhet. Den förra generationen hade i viss mån samlats kring en ödesmättad känsla av flykt eller kamp; nu började det utkristallisera sig en samling författare som, om de inte ryckte på axlarna åt tidsandans brist på mening, åtminstone tog sig an den med ett slags bekräftande, resignerat lugn. Litteraturen behövde inte nödvändigtvis ta spjärn mot eller dra sig undan känslan av att inget längre tycktes spela någon roll: den kunde omfamna och härma rörelsen, följa dess väg som ett biflöde.

Elis Monteverde Burrau har hos oss varit en viktig del av den här tredje, i grunden pessimistiska, vägen. Så har även hans nya diktsamling, "6 juni och solen", något dödsanstruket och stormvarslande över sig. Exempelvis får läsaren inledningsvis veta att den första av de två diktsviterna, "jag ska aldrig mer göra någonting", består av "säkert 254 dikter", som om dikternas sammanlagda betydelse var så vag att deras antal kunde uppskattas ungefärligt. Liksom mycket annat i den här täta boken är det ett spel med diktformen – spelet med det bestämda, med bokens betydelse inför sin läsare blir en lek med ett helt fält av förväntningar och traditioner.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons