Recension

Bremer. En biografiBurmans Bremer är en befrielse

Under strecket
Publicerad
Annons

Carina Burmans Bremerbiografi är en försvarlig lunta på 617 sidor, men låt mig genast säga: jag har slukläst den, och haft odelat roligt under tiden. Nog för att det har skrivits mycket om Bremer tidigare. Otaliga uppsatser, gedigna specialstudier om Fredrika Bremers barndom, vänner, resor, åsikter och inflytande på allt från kvinnans emancipation och slavfrågan till romanens utveckling. Därtill kommer, förstås, tidigare biografier - främst Adlersparre-Leijonhufvuds omfångsrika från 1896 och Ellen Klemans från 1925, de två som Carina Burman tycks hysa störst tilltro till. Ändå är Carina Burmans bok behövd, jag skulle vilja säga efterlängtad, och heltäckande på ett sätt som bara kan åstadkommas genom en kombination av djup förtrogenhet och tidsmässig distans.
Förtrogenheten först. Trots paret Johansson-Klemans formliga dammsugning av arkiven inför den första, fyrbandiga utgåvan av ”Fredrika Bremers Brev (1915-1920)” lyckades Carina Burman samla ihop nästan lika många ”tidigare ej samlade och tryckta brev” år 1996. Det borgar för en gedigen bekantskap. Men hennes förtrogenhet inskränker sig inte till Bremer. Vad som trots tidsavståndet ger läsaren en så livfull känsla av närvaro är Carina Burmans kringsyn och överblick, hennes till synes ansträngningslösa behärskning av tidens uttalade och underförstådda koder såväl inom privatskvaller som högtidsretorik, inom såväl mer som mindre förfinade kretsar samt, framför allt, det faktum att hennes synfält inte är begränsat till Bremers närmaste krets (eller själsliv!) utan sträcker sig över hela den sociala, idémässiga och litterära omgivningen. Sådant ger läsaren en känsla av fast mark under fötterna - och frihet att själv ta ställning. Berättelsen är ledig, ofta dramatisk, emellanåt med en viss spydig underton som inte minskar nöjet.

Annons

I gengäld är notapparaten omfångsrik, ty där redovisas källorna, ofta ner till minsta detalj. Där Carina Burman inte vet hur något förhåller sig - eller inte anser det lönt att traska i redan upptrampade spår - står det tydligt angivet. Beträffande exempelvis de otaliga amerikanska notabiliteter, som åtskilliga läsare av ”Hemmen i den nya verlden” suckande blandat ihop, erkänner hon frankt: ”Ljudet av deras namn för med sig samma känsla, som en halvglömd läxa från barndomen - vi vet att de en gång betytt något, men meningen kan vi inte längre erinra oss. (...) I denna biografi får amerikanerna nöja sig med att passera som nummerflickor över scenen.” Vilken lättnad! Betryggande är också Burmans tydligt redovisade misstro mot åtskilligt som tidigare skrivits i ämnet - vare sig det byggt på släktingarnas ängsligt tillrättalagda historieskrivning, en naiv övertro på breven som självbiografiska dokument eller på samtidens respektive eftervärldens gissningar. De sistnämnda gäller inte minst Bremers kärleks- och känsloliv, där Burmans nyktra avsaknad av all sentimentalisering är välgörande. Om den upprörda sommaren 1833 när Fredrika Bremer slets mellan sin döende väninna Hedda Wrangel och vännen-läraren-friaren Böklin heter det kort: ”Varken hon själv eller eftervärlden har begripit vem av dem hon älskade.” Det utesluter inte att också Burman diskuterar frågan. Men här som i andra sammanhang håller hon sig till vad hon utifrån sin kunskap lugnt kan påstå. I polemik mot många ”särskilt manliga” forskare påpekar hon alltså att Fredrika Bremer varken saknade heta eller häftiga känslor, men att hon valde att leva ensam och barnlös. Det går i linje med biografins genomgående - och som jag tycker, välgörande - partitagande för den medvetna, viljestyrda, professionella sidan hos Bremer.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons