Recension

En hunds hjärtaBulgakovs hund utan riktigt bett

En riktig hund, mycket väldresserad, är med på scenen.
En riktig hund, mycket väldresserad, är med på scenen. Foto: Micke Sandström

Yana Ross uppsättning av Bulgakovs ”En hunds hjärta” vill lite för mycket. Lars Ring ser en svart dystopi som lägger en tung börda på publiken.

Under strecket
Publicerad
Annons

Hur mycket hund har människan inom sig - och hur mycket människa har hunden? Hur förhåller sig individen till flocken, och tvärtom? Mikhail Bulgakov skrev romanen ”En hunds hjärta” 1925 när den ryska revolutionen var etablerad och det mest akuta våldet var på väg att lägga sig. På sovjetisk mark var texten så kontroversiell att den inte fick tryckas förrän 1969. Bulgakov skrev om sociala koder och vad dessa gör med individen.

Yana Ross, som förut skickligt regisserat ”Morbror Vanja”, sätter nu upp denna moraliska fabel på stora scenen. Tiden är Uppsala 2024. Här står ett operationsrum med ytor för projektioner och videoinslag. Vi är hemma hos professorn som hjälper partitoppar med små bekymmer och därför har kvar sin lägenhet med 15 rum. Läkaren bedriver också experiment, likt en annan Frankenstein. På en hittehund opererar hon en hypofys och ett par mänskliga testiklar - men just som hos Mary Shelley använder man organ från en brottsling, resultatet blir ett slags monster. En hårig man som inte kan styra sina begär, som pinkar överallt och juckar mot alla - och som så småningom låter sig lockas till en flock nationalister.

Annons
Annons
Annons