Recension

WhiplashBudskapet om geniets lidande trummas in

HÅRD SKOLA - Curlingmetoder skapar inte konstnärer, talanger ska plågas för att blomma ut. Den psykologiska insikten som ”Whiplash” bygger på är tunn, men filmen landar i något vackert, skriver Hynek Pallas.

Under strecket
Publicerad
Annons

Ur led är samtida musikskildringar. I tv-serien ”Mozart in the jungle” är det sex, droger och filharmoniker som gäller. Brittiska filmen ”Northern soul” går på gubbdisco. Franska ”Eden” rejvar loss i 1990-talets ecstacystinna dj-träsk. Fast Oscarsnominerade ”Whiplash” tar ändå priset: filmen blåser upp ett inferno av trumsolon och storbandsjazz, men sätter likt de flesta musikfilmer – inklusive ovanstående – ändå aldrig det musikaliska uttrycket i centrum.

19-årige Andrew (Teller) är förstaårselev på konservatoriet där han målmedvetet trummar på sin livsdröm om att bli näste Buddy Rich. Skolans fruktade lärare Fletcher (Simmons) får vittring på att den någonstans i den breda kroppshyddan finns talang, och drar in honom i sin värld av pennalism, mobbning och alfahannefasoner. Det var länge sedan så många ”bögigt” och ”fittigt” och ”grisknulla” hördes i en amerikansk storfilm.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons