Recension

Wuthering HeightsBrutalt vackert kärleksdrama

Regissören Andrea Arnold har gett ny sprängkraft åt Emily Brontës roman Wuthering Heights. I hennes brutalt vackra film är Heathcliffe svart och kärleken är inte bara omöjlig, utan också fysisk och svettig.

Under strecket
Publicerad
Kaya Scodelario i Wuthering heights.

Kaya Scodelario i Wuthering heights.

Foto: ATLANTIC FILM
Annons

Emily Brontës roman Svindlande höjder från 1847 – om den dömda kärleken mellan Catherine Earnshaw och Heathcliff, adoptivpojken som hennes pappa tar hem – har blivit en stapelvara i filmmediet. Den första versionen dateras till 1920-talet, och så vitt skilda regissörer som Luis Buñuel och William Wyler har gett sig på berättelsen.

Varför? Det finns knappast ett svar på den frågan, men bokens multipla berättarperspektiv är en grogrund för olika skildringar. Och filmmediet, så gift med 1900-talet, älskar samhällstolkningar: Huset som gett verket dess namn bebos av bönder; Edgar, som Catherine från Wuthering Heights gifter sig med, kommer från det kapitalistiska godset; Heathcliff själv kliver in i historien utan bakgrund, pengar eller namn. Fast det mest fascinerande ligger väl som alltid i den kniviga kärleksaffären mellan två människor, ännu naknare som den står mot bakgrund av en hed.

Annons
Annons
Annons