Annons
Kommentar

Ulf Eriksson:Brutal kommers runt livstolkning

Under strecket
Publicerad

Jag läste om Peter Hansens avhandling ”Romanen och verklighetsproblemet” från 1996, där han studerar den estetiska metoden i några romaner ur det svenska 60-talet. Många yngre tror att detta decennium var genompolitiserat. Men i början rådde ett öppnare läge och författarnas sanningsanspråk var mångfasetterade, ibland motsägelsefulla. Samtidigt satte mäktiga tankemönster sin prägel på debatten. Ett sådant var, som Hansen skriver, den ”ständigt omtalade socialpsykologin”.

Skrivande och läsande är väsentligen ensamma erfarenheter. Men i sin fulla utsträckning förutsätter den litterära processen ett rum av delade tankar och responser. Kreativa läsare ser i verkets sociala dimension hur litteraturen växer vidare på olika sätt: den tolkar samtiden, den gestaltar psykets historia och den förvandlar oavbrutet sig själv i läsningens upplevelse. Men de finns alltid som föredrar en sluten estetik där verkets värde avgörs av hur det speglar ett utomlitterärt definierat sammanhang. Den sociala programestetiken innehåller en beställning på litteraturen. Exempelvis att den ska framhäva ”det som binder en människa till sitt sammanhang – räkningshögar, kladdiga barnfingrar, inbokade tandläkarbesök”, som Therese Eriksson skrev i en recension (Expressen 9/5) om Marie Petersons nya roman ”Harriet”.

Annons
Annons
Annons