Annons
X
Annons
X
Film
Recension

Brüno Brüno erbjuder oss syndernas förlåtelse

Foto: AP

Brüno

Regi
Larry Charles
Genre
Komedi
Medverkande
Sacha Baron Cohen, Gustaf Hammarsten
Längd
1 tim 21 min

Från 11 år.

Betyg: 4 av 6

En engelsk komiker, Sacha Baron Cohen, blonderar sig och blir bögbimbon Brüno, hysteriskt exhibitionistisk modereporter från Österrike. Med sin smygbögige assistent (Gustaf Hammarsten) och med en passion för anusblekning drar han västerut för att bli superkändis. Filmen om Brüno visar hur hans flagranta bögighet gör heterosexuella amerikaner mer eller mindre obekväma i diverse hårt skruvade situationer. Frågan är om man ska skratta eller gråta.

Och följdfrågan blir: om och när man sedan faktiskt skrattar, och det gör man åtminstone ibland, vad är det då man skrattar åt egentligen? Själv tycker jag mig urskilja två helt olika sorters skratt i salongen. Det ena är det genuint lyckliga och okontrollerade skratt som utlöses av den stundtals briljanta absurdism som Baron Cohen och regissör Larry Charles lyckas utveckla i somliga men långt ifrån alla fristående episoder i filmen, och då har komiken i regel lämnat det specifikt homosexuella och uppgått i en sorts allmän, sublim galenskap besläktad med Bröderna Marx och liknande husgudar. Det andra är ett självmedvetet och litet självbelåtet skrockande som har sin grund i en lättnad över att man tack och lov befinner sig på rätt sida.

Med eller utan uppsåt blir Brüno här något av en överstepräst i den världsomspännande och välmående toleranskyrkan, en myndighetsperson med mandat att utdela syndernas förlåtelse till en ängslig medelklass. Den som skrattar åt hans upptåg är en vidsynt och fin människa som jättegärna pratar med den där trevliga bögen på jobbet ibland och inte alls har något emot att Prideparaden syns några minuter i Rapport. Men vilka är det som faktiskt blir rosenkindat upprörda över bögigheten i filmen? Jo, skräniga bonnlurkar, vapenkramande jaktentusiaster och en gammal knarrig republikansk politiker (Ron Paul, konservativ isolationist och fiende till allt främmande – Brüno strippar och försöker förföra honom i ett hotellrum). Och hur döda är då inte de hästarna? Hur intressant är det att sparka på just dem? Satiren övergår i enklare lyteskomik.

Annons
X

I de här scenerna lägger sig Brüno nära den humor som odlas i sammanhang som till exempel Ballar av stål: man gör något väldigt busigt och registrerar reaktionerna. Resultatet blir milt sagt varierande; en film som går i mål på mindre än en och en halv timme ska verkligen inte vara såhär ojämn. Såväl Ali G som Borat, Baron Cohens två tidigare töntprovokatörer, har ett bredare register och därför också ett större manöverutrymme än Brüno, som är hårt fjättrad till sin fjollighet. Den oskuldsfulle tölpen Borat från Kazakstan kunde trampa i de mest olikartade klaver och kränka anständigheten inom en rad olika områden, medan Brüno tvingas inskränka sig till ett snävt avgränsat utsnitt av klaviaturen.

Men också den nya filmen innehåller ett antal ljuvliga, omistliga partier där Sacha Baron Cohens förmåga att spela hårt och snabbt på volley firar surrealistiska triumfer. En blivande klassiker är till exempel den scen där Brüno, som i likhet med Madonna och Angelina har shoppat en svart bebis från Afrika, visar upp sin blingiga accessoar för en gradvis alltmer hatisk talkshowpublik. Just här slipper Brüno litet av bögbördan och får visa upp sig som en flerdimensionell tokstolle.

Annons
Annons
X
Foto: AP Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X