Anders Melldén:Brunello di Montalcino – charmen ligger i tjurigheten

Under strecket
Publicerad
Annons

Clemente Santi var den som i mitten av 1800-talet isolerade ”brunello”-druvan i Montalcino och såg till att enbart den skulle finnas i vinerna från den lilla byn. Druvan hade fått sitt namn av sin brunröda färg och troddes vara en helt egen, lokal sort. Med olika tekniker tog man emellertid snart reda på att brunello faktiskt var en klon av sangiovese, och rent tekniskt borde heta så. Något man i Montalcino aldrig brydde sig om.

Italienska vinmakare är experter på just detta, att med tjurig envishet inte bry sig om regler eller vad andra tycker. Jag generaliserar förstås, men egenskapen gör Italien till ett lika dynamiskt som rörigt vinland.

Italienska vinlagen och ursprungsklassificeringen infördes 1963 för att skydda producenter från fuskare och kopior och hjälpa konsumenter att hitta rätt i vindjungeln. Där skiljer den sig inte från andra länders dito. Men ingenstans sätts lagen på prov som i Italien. Ursprungsklassificeringen ligger alltid steget efter vinmakarna. Vad det beror på? Ja, kanske kan historien om Brunello di Montalcino hjälpa oss förstå.

Annons
Annons

Den italienska vinlagen är inte särskilt starkt förankrad hos vinmakarna.

Clemente Santis ättlingar på Biondi-Santi var vid 1900-talets början ensamma om att helt fokusera på de långlagrade brunellovinerna i Montalcino. I mitten av samma århundrade hade vinerna dock fått så pass mycket uppmärksamhet att fler provade lyckan. När vinlagen infördes var det självklart att Brunello di Montalcino, som då berikats med dussintalet producenter, blev ett klassificerat vin.

Sedan 1980 har Brunello di Montalcino högsta ursprungsklass, DOCG, samtidigt som världen upptäckt vinerna, och vid millennieskiftet fanns plötsligt 200 producenter som ville vara med och dela på den nu så lukrativa kakan.

Den italienska vinlagen är inte särskilt starkt förankrad hos vinmakarna. Inte för att man bryter mot lagen, men den tänjs eftersom kraven som ställs upplevs antingen för hårda, inte tillräckligt hårda, eller rentav felaktiga.

I Brunello di Montalcinos fall innefattar DOCG-stämpeln allt från druvsort och skördeuttag till tid i ekfat och allt stöts och blöts av vinmakarna. Slutligen måste vinet förstås komma från ett specifikt avgränsat område. Problemet är bara att de producenter som var först på plats tycker att området är för stort och innefattar för dåliga jordar – att andra producenter därmed enbart profiterar på ett varumärke skapat av några få. Lobbyingarbete pågår därför med att försöka få till en vingårdsindelning och här ligger vinmakarna långt före myndigheterna.

Ja, den italienska vinlagen är trots sina 50 år fortfarande ungdomligt skakig. Beteckningen Brunello di Montalcino gör visserligen att producenten kan ta bra betalt, men ger inte oss konsumenter någon kvalitetsgaranti. Gör vi däremot som italienarna och tar lagar och regler med en nypa salt, väntar en spännande jakt efter rätt producent – den som med stolt tjurighet alltid producerar toppviner.

I Montalcino är jakten klurig, men däri ligger som sagt en del av charmen. Som jaktvin föreslår jag det goda exempel du hittar bland septembernyheterna här intill.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons