Annons
Recension

Brown visade sin storhet

Under strecket
Publicerad

Genre
Konsert

Blue House Jazz Orchestra med Deborah Brown. Konserthuset.

Favorit i repris: den dagen 1990 som vi nåddes av beskedet att “den gudomliga” Sarah Vaughan gått bort var jag på en konsert i Hotel Royal Vikings bar. Där skulle en rätt okänd sångerska uppträda: Deborah Brown. Djupt imponerad kunde jag rapportera att jazzvärlden fått en ”ny” Sarah. Och under åren har hon visat att hon hör till de bästa.

På Skeppsholmen för ett par år sen bjöd hon på en lysande konsert med gitarristen Andreas Petterssons band.

Nu skulle egentligen Miss Brown inte varit här. Tenoristlegendaren och kompositören Benny Golson var inbokad, men genom obegripliga amerikanska passregler kunde han inte komma till Europa förrän i slutet av oktober. Men Deborah kunde.

Inte bara hon. Och inte blev det sämre – glädjen var stor både hos henne och publiken när Andreas Pettersson kom in med sin gitarr och faktiskt tände konserten. Som började med Blue House-bandet i ett par lite väl långa orkestersjok. Med I hear music och In a mellotone blev det färg på musiken. Och i samspelet med Petterssons gitarr i en rent av gripande Body and soul visade hon sin storhet: intensitet, swing, känsla.

Blue House-bandet håller stilen. Många nya namn, man byter ofta och gärna beroende på tema och upplägg. Peter Asplund, ledare tillsammans med Magnus Lindgren, spelar vass trumpet och sjunger ibland, Magnus flöjtspel är en njutning.

Finalen blev explosiv. Brown, som är född i Kansas City, hyllade Charlie Parker i bopklassikern Donna Lee där den duktiga altsaxofonisten Amanda Sedgwick äntligen fick komma loss i ett rejält solo.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons