X
Annons
X

Magnus Eriksson: Brottsligt överskattade brottsromaner

Läs mer om Streckare från 100 år

Maj Sjöwalls och Per Wahlöös deckare framhålls ofta som banbrytande genom den övergripande kritiken av "socialdemokratins förräderi mot den svenska arbetarklassen". Men mer än någonting annat är böckernas samhällsanalys konspiratorisk och infantil.

Maj Sjöwall och Per Wahlöö.
Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Foto: SvD

I en roman från 1974 stöter jag på följande interiör från en svensk vårdcentral:

"Men det fanns faktiskt en jourläkare, en svartmuskig man med skjortan uppknäppt ner till naveln; han satt i ett personalrum och drack kaffe. Det enda felet på honom var att han kom från Afghanistan, hade ett namn som inte gick att uttala och behärskade en engelska som möjligen skulle ha hedrat en fåraherde i Mongoliska Folkrepubliken."

Det är ett saftigt exempel på rasistisk stereotypisering. Den afghanske läkaren är ett symptom på den svenska sjukvårdens problem. Hans namn förlöjligas, hans utseende beskrivs genom en vädjan till primitiva fördomar, och hans uppknäppta skjorta antyder bristande hygien. Jag undrar också vad mongoliska fåraherdar gjort för ont, för att behöva anföras som förlöjligat jämförelseobjekt.

Annons
X

Det är alltså skrivet 1974, nästan 45 år efter "Tintin i Kongo". Men vilken svensk författare visade så dåligt omdöme?

Eller rättare sagt vilka? Citatet kommer från Per Wahlöös och Maj Sjöwalls roman "Polismördaren", den nionde boken i författarparets svit "Roman om ett brott". Om vilken annan författare som helst skrivit detta, hade det väckt anstöt. Men Maj Sjöwall och Per Wahlöö är heliga. De står över all kritik, trots att de skrev ett antal usla romaner.

I höst har Piratförlaget återutgivit de tio böckerna. När utgåvan presenterades i SVT:s "Babel", enligt uppgift ett program om litteratur, var perspektivet hagiografiskt och klyschorna stod som spön i backen. Att Sjöwall och Wahlöö var unika underströks av den obligatoriska demoniseringen av tidigare svenska deckarförfattare; den utmärkta Stockholmsskildraren Stieg Trenter får ständigt tjänstgöra som beläte.

Och naturligtvis refererades Maj Sjöwalls och Per Wahlöös egen tolkning av samlingsrubriken lojalt. "Roman om ett brott" skall inte, bedyrade en socialreligiöst darrande speakerröst, förstås som romaner om enskilda brott. Det handlar i stället om ett särskilt brott: socialdemokratins förräderi mot den svenska arbetarklassen.

Jag har hört den tolkningen till leda sedan svitens sista del "Terroristerna" gavs ut 1975. Men jag undrar alltjämt vari "socialdemokratins förräderi mot den svenska arbetarklassen" bestod.

Den första delen i romansviten, "Roseanna", kom 1965. Då borde författarna haft en idé om brottet. Och jag undrar: hur formulerades idén om "socialdemokratins förräderi mot den svenska arbetarklassen" 1965? Handlade det om ökat välstånd? Om bättre bostäder? Om att kvinnorna började komma ut på arbetsmarknaden?

Eller bestod "förräderiet" i att socialdemokratin valde en parlamentarisk och icke-revolutionär linje 1917?

Det var väl närmast där förfallet började. Sedan följde en oavbruten, politisk förfallsprocess där Socialdemokraterna sålde sig och personifierade den kapitalistiska skendemokrati som enligt Sjöwalls och Wahlöös böcker rådde i Sverige. Jag antar att någon procent av den svenska arbetarklassen höll med.

Den politiska analysen i romanerna är undermålig. Men ändå denna lojalitet, detta förljugna försanthållande av en i alla avseenden abderitisk bild av samhället. Typiskt nog kallas den svenska regeringen (under hela romansvitens tid enbart socialdemokratiska sådana) för "regimen". Det ordet används väl vanligen för att beteckna diktaturer?

Den hagiografiska tonen präglar också förorden till de nya utgåvorna, skrivna av framgångsrika svenska och norska författare som tävlar med varandra om att bedyra sin tacksamhetsskuld till Sjöwall och Wahlöö. Henning Mankell darrar inte det minsta på manschetten, när han i förordet till "Roseanna" slår fast om Per Wahlöö, vars tidigare böcker han hade läst: "Han skrev bra, ett rakt och enkelt språk som gav berättelsen driv."

Jan Myrdal kunde inte ha sagt det bättre.

Till de tristare förorden hör annars Liza Marklunds svada om "Polismördaren". Hon ser inte rasismen i beskrivningen av den afghanske läkaren, men noterar däremot att Sjöwall och Wahlöö profetiskt lät en jagad polismördare stanna i Malexander 25 år innan de nazistiska polismorden på samma ort. Vilket kritiskt intresse har den upplysningen?

De enda som närmar sig en politisk kritik av Sjöwall och Wahlöö är Håkan Nesser, som skriver om den "stundom parodiskt grova" samhällskritiken, och Jan Arnald (alias Arne Dahl) som ser skildringen av en mördad kapitalist i "Polis, polis, potatismos!" som uttryck för "vänsterns avhumaniserande sida".

Men Nesser skriver också att borgerligt sinnade läsare uppskattade böckernas bild av det samtida Sverige. Det påståendet upprepas ofta, även i "Babel". Det finns också en tråkig, borgerlig logik enligt vilken varje nidbild av socialdemokratin är av godo. Det tragikomiska är dock att utsagan om det borgerliga instämmandet ofta exemplifieras med SvD:s ledarkrönikör Gunnar Unger (dock inte av Nesser). Som om Unger vore ett sanningsvittne. Han hyllade även den fascistiska diktaturen i Portugal.

Sjöwall och Wahlöö gav bilden av ett Sverige i fritt fall. Det gällde politiken, ekonomin och polisen. Varenda polis, utom hjälten Martin Beck och några till, utmärks av sin monumentala inkompetens. Må de sedan ha varit konstaplar, säkerhetspoliser eller rikspolischefer, skildringen av polisens inkompetens lockade fram den mest vällustiga skadeglädje hos författarparet.

Men skadeglädjen närdes också av deras politiska patos. I "Den vedervärdige mannen från Säffle" finns en passage om polismord. Idén är i korthet att polismord, till skillnad från andra mord, alltid klaras upp. Då råder ingen polisbrist:

"Den som bär hand på en polis blir alltid fast. Inte därför att allmänheten solidariserar sig med ordningsmakten som den gör exempelvis i England eller de socialistiska staterna, utan därför att rikspolischefens hela privatarmé plötsligt vet vad den vill och dessutom vill det så gärna."

Allmänhetens solidaritet med polisen i de socialistiska staterna? Så hyllades även Stasi av Sjöwall och Wahlöö.

Flyttar vi över uppmärksamheten från statens våldsmonopol till monopolkapitalismen, är samhällskarikatyren densamma. "Polismördaren" utspelas till stor del i Skåne, vilket föranleder en kommentar om det då nyanlagda flygfältet Sturup. De boende sägs ha "deporterats", och ord som "fusk och korruption" används innan slutklämmen kommer:

"Någon hade i alla fall kunnat stoppa undan ett antal miljoner på sina schweiziska bankkonton. Någon som beklädde ett så högt ämbete att varje medborgare skämdes över sin ringa, helt formella delaktighet i den svenska pseudodemokratin och dess snart totala bankrutt."

Problemet med den här typen av passager, och exemplen kunde månghundrafaldigas, är att de inte bara utrycker en groteskt konspiratorisk och infantil samhällssyn utan också att de skapar oduglig litteratur. Utgjutelserna förankras sällan hos en konkret gestalt som uttryck för dennes idéer, utan klagovisorna kommer direkt från en överordnad, anonym berättarröst. Det handlar alltså om författarnas mässande, och det är obegripligt att det hyllas både som tänkvärd samhällskritik och kvalificerad litteratur. Det är varken det ena eller andra.

Fast det blir knappast bättre när Sjöwall och Wahlöö låter kritiken formuleras av någon av gestalterna. I "Terroristerna" mördas en porrfilmsproducent. En kvinnlig polis tittar igenom den mördades samlade produktion på jakt efter ledtrådar. Det är rimligtvis normalt polisarbete, men Martin Beck uttrycker sin häpnad över att poliskvinnan står ut. Vad som följer är ett långt samtal om pornografi som övergrepp och förnedring. Men det är knappast ett samtal poliser emellan. De skulle inte ha hunnit med det. Det handlar i stället om att lägga bilden tillrätta för läsarna, på det att ingen må tvivla om vad som är den korrekta synen på pornografi.

Det har ingen betydelse vad man anser i sak, eller hur illa man tycker om pornografin, passagen är stendöd litteratur.

Flera av polisernas tvivlar på sitt arbete. Allra tydligast är Lennart Kollberg vars äckel sitter så djupt att han mot slutet av romanserien lämnar sin tjänst. Den rättrogne kommunisten Gunvald Larsson tvivlar däremot inte på arbetet, men på sina överordnade och polisens roll i det kapitalistiska samhället. I jämförelse med dem blir Martin Becks tilltagande tvivel lätt koketta, inte minst därför att de så omsorgsfullt närs av hans älskade Rhea Nielsen, en kvinna som kommer in i hans liv i "Det slutna rummet", svitens åttonde del.

Rhea Nielsen är en parodi på 70-talets pseudoradikala åsiktsmaskin. Hon har garanterat tillrättalagda åsikter om allt, åsikter som hon gödslar med sida upp och sida ner. I "Terroristerna" utses Martin Beck att leda bevakningen av en amerikansk senator som skall besöka Stockholm. Det föranleder Rhea Nielsen att hålla en tre sidors monolog om svensk utrikespolitik, landets "låtsassocialistiska regim" och falskspelet med Hitler – och mycket annat. Typiskt nog varvas hennes utläggning med än fler tillrättalägganden av berättarrösten. Läsaren betraktas som mindre vetande.

Rhea Nielsen kunde ha varit en genial parodi, men hon är en hjältinna, en sanningssägare av Maos och Lenins nåde. Det är obegripligt att Martin Beck, som trots allt har en del mänskliga drag, inte bara står ut med henne utan också älskar fanskapet.

Så här sammanfattas hans känslor för henne: "Men hon var sin egen och inte hans, kanske var detta det allra bästa med henne." Jag lovar, citatet är korrekt.

Även när det gäller den infantila framställningen av mänskliga relationer kunde exemplen månghundrafaldigas. En sjuksköterska som arbetar med den afghanske läkaren tecknas i dessa ord: "Hon var en blond, lugn tjej i trettiofemårsåldern, stark och fin med klara ögon och muskulösa vader." Orden speglar Kollbergs intryck, men han nöjer sig med att titta. Han har ju en fru "som var en fin kvinna och gjorde honom så lycklig han kunde bli".

Kollberg kan tydligen bara tänka på kvinnor med det tidstypiska adjektivet "fin". Det påminner om vad den unge, radikale lärarvikarien i Carin Mannheimers tv-serie "Lära för livet" sade till den hunsade lärarinnan efter avslutat samlag: "Du är fin."

Med en misstankens hermeneutik kunde vi tolkat Kollbergs ord som uttryck för oförmågan att utrycka känslor. Men han är en hjälte i romanerna, inte minst för sitt respektfulla förhållande till kvinnorna. Han kan rentav hålla monolog i flera timmar om sina yrkesproblem innan han har samlag med sin fru. Vilket manligt föredöme!

Värre än den löjliga samhällskritiken och den känslopåvra bilden av mänskliga relationer är dock författarnas syn på brottet. I varje roman är brottet ett resultat av en serie givna, och gradvis avtäckta, förutsättningar. Varje brott ges därmed en uttömmande förklaring, inklusive mordet på statsministern i "Terroristerna".

Det är en direkt spegling av 70-talets debatt om brott och kriminalvård. Allting kunde reduceras till de sociala omständigheterna. Psykologiskt och kriminologiskt är det givetvis en grov förenkling, men det är också litterärt förödande. Romanen är ett oöverträffat instrument för att pröva andra möjligheter än de till synes givna, för att tränga bortom invanda tankemodeller och se andra världar öppnas. Men Sjöwall och Wahlöö sitter ohjälpligt fast i den sociala kausaliteten. I deras textvärld kan varje människa förklaras med en marxistisk grundkurs för tolvåringar. Det speglar även en estetisk infantilism. "Roman om ett brott"? Till slut handlar det kanske om ett brott mot romankonsten.

Högskoleprovets orddelar

2012: Vet du vad portfolio betyder? quiz.svd.se 2011: Vad betyder polenta och axiom? quiz.svd.se 2011: Vad betyder ordet decimera? quiz.svd.se

Magnus Eriksson
är litteratur- och musikkritiker och lärare i kritik och kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet.

Annons
X
Annons
X

Maj Sjöwall och Per Wahlöö.

Foto: SvD Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X