Annons
X
Annons
X

Bromsmedicinerna tänder hopp i Zambia

Ännu finns inget botemedel mot hiv och aids, men bromsmedicinerna har gjort livet bättre och längre för de hiv-smittade. När Aliness Munyanta fick veta att hon var smittad ville hon ta livet av sig. Sedan dess har hon fött ett friskt barn och ser sig som lyckligt lottad.

”Jag är fattig, har ingen utbildning och saknar mycket som andra tar för givet, men jag har ändå fått ett friskt barn. Det visar att det är möjligt att ha ett normalt liv även om man är hivpositiv”, säger Aliness Munyanta på väg till kliniken där hennes snart tvååriga dotter ska vaccineras mot mässlingen.

”Jag är fattig, har ingen utbildning och saknar mycket som andra tar för givet, men jag har ändå fått ett friskt barn. Det visar att det är möjligt att ha ett normalt liv även om man är hivpositiv”, säger Aliness Munyanta på väg till kliniken där hennes snart tvååriga dotter ska vaccineras mot mässlingen. Foto: RICHARD MULONGA

LUSAKA, ZAMBIA Kliniken som ligger i förstaden Chawama i utkanten av Lusaka ser inte mycket ut för världen. Färg faller från väggarna och längs med vägarna utanför går öppna avlopp, fyllda med skräp, som avger en otrevlig stank. Men Aliness Munyanta, en hiv-positiv volontär som utbildar människor i området utifrån egna erfarenheter, har bara goda ord att säga.

– Låt inte omgivningarna bedra, säger hon och rättar till sitt barn som sitter i ett tygstycke hennes rygg. Det här är kliniken som räddade mitt barns liv. Jag har redan förlorat två barn i aids innan de fyllde 11 månader.

Stäng

CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – veckans bästa journalistik från SvD direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I dag är Aliness Munyanta, 36 år, på väg till kliniken för en ordinarie kontroll av hennes 20 månader gamla dotter som bland annat ska få vaccination mot mässlingen.

    Annons
    X

    – När mitt andra barn dog 2002, sade sjuksköterskan till mig att jag inte skulle försöka mig på ännu en graviditet. I stället tyckte hon att jag borde sluta ha sex eftersom jag hade aids och bara skapade problem för familjen. Så tänkte man då – att om man hade aids så dog man. Jag ville begå självmord.

    Sex år senare blev Aliness Munyanta gravid igen. Men vid den tiden hade den zambiska regeringen börjat tillhandahålla gratis hiv/aidsmediciner. Under graviditeten fick hon en medicin som hindrar att hiv-viruset sprids från mamma till barn. Efter födseln gavs hennes dotter bromsmediciner under sex månader och testades sedan negativt.

    – Det var ett mirakel för mig. Det är många kvinnor som inte har samma tur, så jag tackar Gud.

    Aliness Munyantas erfarenhet speglar den förändring som skett i Zambia gällande livssituationen för många hivpositiva människor. Med 14,3 procent hivsmittade i den vuxna befolkningen är landet ett av de värst hiv/aidsdrabbade länderna i världen. Det första fallet upptäcktes 1984 och i början av 1990-talet var så många som en av fem personer drabbade.

    Ändå ville inte politikerna erkänna epidemins omfattning, förutom när dåvarande presidenten Kenneth Kaunda 1987 gick ut och meddelande att hans son hade dött i aids.

    Men attityden förändrades och 2002 bildade den zambiska regeringen Nationella rådet för hiv/aids, sexuellt överförbara sjukdomar och tuberkulos (NAC). 2004 deklarerade president Levy Mwanawasa spridningen av hiv/aids som en nationell kris och lovade bättre tillgång till mediciner.

    Enligt UNAIDS rapport för 2011 som publiceras i dagarna, är det en av de viktigaste förändringarna i kampen mot Zambias hivepidemi. I dag har mellan 70 och 80 procent av dem som har behov av bromsmediciner tillgång till dem. Inte minst har smittan från mamma till barn begränsats väsentligt.

    Tack vare dessa åtgärder har man sedan 2004 kunnat se en stadig nedgång i antalet döda till följd av hiv/aids. Och eftersom hivsmittan inte längre är en dödsdom har också stigmatiseringen av sjukdomen börjat avta. Den tidigare presidenten Kenneth Kaunda är numera aktiv i kampen mot hiv/aids och enligt UNAIDS minskar antalet nysmittade i Zambia.

    Men ett stort problem för människor som lever med hiv i Zambia är bristen på tillgång till näringsriktig mat. Om bromsmediciner tas på tom mage kan de ge många svåra sidoeffekter. Bra mat är också ett sätt att stärka immunförsvaret. En annan svårighet är de långa avstånd som människor tvingas färdas på landsbygden för att nå de hälsocenter som erbjuder bromsmediciner.

    Allison Munyanta kan intyga hur svårt det är att äta rätt, få tillgång till behandling och kunna fortsätta med den. Hon går till den närmaste kåkstaden bara för att få tag på vatten och hon har ofta inget att äta med medicinerna. Liksom 67 procent av zambierna lever hon under fattigdomsgränsen.

    – Man måste bara se till målet, annars är det lätt att ge upp, säger hon.

    Hennes dotter går inte längre på mediciner, men själv tar Allison bromsmediciner för att hålla viruset i schack. Även om det innebär att hon inte längre sprider smitta, har hon bara skyddat sex.

    Felix Mwana är koordinator för TALC, en grupp av medlemsorganisationer skapad 2005 för att lobba för en jämlik och långsiktig tillgång till hivmediciner och stöd i Zambia. Han säger att även om siffran för antal smittade har stabiliserats över de senaste 20 åren har inte de huvudsakliga risksituationerna upphört. Det handlar fortfarande om att många har flera sexpartners, om begränsad kondomanvändning, ökad arbetsmigration, högriskbeteende bland prostituerade samt överföring från mamma till barn.

    –Tillgången till behandling har förbättrats och det är fortfarande en viktig fråga. Men det är också viktigt att pengar går till att påverka människors beteenden. Vi måste titta på de områden som har störst inverkan och lägga fokus där. I stället för att bara betrakta hiv/aids som en generell epidemi är det viktigt att se de specifika faktorer som ligger bakom.

    Alliness Munyanta förbereder sig på att lämna kliniken efter dotterns mässlingvaccination. Trots en ofta svår situation ser hon sig ändå som lyckligt lottad.

    – Jag är fattig, har ingen utbildning och saknar mycket som andra tar för givet, men jag har ändå fått ett friskt barn. Det visar att det är möjligt att ha ett normalt liv även om man är hivpositiv. Det gäller bara att ta kontroll över sin situation, gå till vårdcentralen, söka hjälp och vägra ge upp.

    Zarina Geloo

    Annons
    Annons
    X

    ”Jag är fattig, har ingen utbildning och saknar mycket som andra tar för givet, men jag har ändå fått ett friskt barn. Det visar att det är möjligt att ha ett normalt liv även om man är hivpositiv”, säger Aliness Munyanta på väg till kliniken där hennes snart tvååriga dotter ska vaccineras mot mässlingen.

    Foto: RICHARD MULONGA Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X