Broderskapet

Med svärtade texter, disharmoniskt larm och Henrik Berggren som härförare stormade Broder Daniel den svenska popscenen på 90-talet. I mars i år tog gitarristen Anders Göthberg sitt liv. I kväll hedrar gruppen hans minne på Way out west i Slottsskogen i Göteborg. Då gör Broder Daniel sin sista spelning.

Under strecket
Publicerad
Annons

Det är i början av 90-talet i Göteborg. Stadsdelen Haga har renoverats, men på något sätt bibehållit lite av den proggkultur som genomsyrat området på 70-talet. Här finns en vegetarisk restaurang och alternativa klädaffärer. På helgerna anordnas det fester samlingslokaler i området. ­Någon köper backar med öl, spelar in ett blandband på kassett och bjuder så många han eller hon kan. Från alla hörn av staden kommer unga människor som antingen går sista åren på gymnasium och inte vet vad de ska göra sedan, eller som precis har tagit examen och upptäckt att det i Sverige råder ekonomisk kris och inte finns några jobb.

Denna kväll i början av 90-talet­ spelar bandet Broder ­Daniel på en sådan fest. Det är smockat med folk, svettigt och rökigt i ­lokalen. En del försöker komma in genom att klättra in genom fönstren. Någonstans i mitten av golvet står sångaren Henrik Berggren barfota med mikrofonen och hoppar på krossat glas. Trummisen Håkan Hellström slår furiöst på trummorna och skapar med de övriga medlemmarna en vägg av ljud. Trots att bandet inte har gjort någon skiva sjunger alla med. Texterna är korta meningar som tillsammans med musiken skapar en känsla av desperation. Alla som står i det där rummet, band som publik, kommer från ordnade medelklasshem. Ingen vill bli som sina föräldrar, men ingen vill heller vara fattig. Och det finns inga jobb. Allt som finns är en stor osäkerhet som i många magar växer till desperation.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons