Brittisk teater förlorar sina stora begåvningar

Under strecket
Publicerad
Annons

kommentar | Kulturpolitik
Teaterkritikern Michael Billington skrev nyligen en välargumenterad artikel i The Guardian, där han beklagade att brittisk teater inte tar vara på sina stora begåvningar. Nyskapande regissörer, teatergrupper och dramatiker söker sig till Tyskland, Frankrike och Skandinavien, där de tas emot med stort intresse och ges resurser för att skapa. I London, däremot, riktar de flesta teaterproducenter blickarna mot USA och söker locka publik med affischnamn från Hollywood. Medan Glenn Close, Madonna och Gilian Anderson intar Londonscenerna ger sig innovativa grupper som Simon McBurneys Theatre de Complicite och Declan Donnellans Cheek by Jowl utomlands på långa turnéer, där de kan stöta på regissörer som Katie Mitchell eller Deborah Warner.
Billington sammanfattar läget i bittra ordalag: ”Vi gillar ju konst i Storbritannien; det är konstnärerna själva vi inte tycks stå ut med”. Han kritiserar den inskränkta brittiska kulturpolitiken, som redan på 70-talet fick en av vår tids absolut
främsta teaterkonstnärer, Peter Brook, att överge England, då kulturansvariga i Paris gav honom en egen teater och frihet att där utveckla nya former. Billington tror att det finns ett slags euroskepticism inom brittisk teater. Han pekar på att flera samtida brittiska dramatiker, som avstår från tv-anpassad naturalism och anknyter till det mer fragmentariska formspråket i modern europeisk dramatik, hyllas på kontinenten men marginaliseras i Storbritannien.

Annons

Undantaget som bekräftar regeln skulle vara Harold Pinter, vars samtliga verk i höst har visats i tv på digitalkanalen BBC4. Just Pinter har dock i Frankrike en betydligt bredare publik. Och en aktuell fransk enkät visar att brittiske Edward Bond kommer tvåa, efter Molière, som den populäraste dramatikern bland fransk publik. Bond, som i England anses jobbig med sina politiskt och socialt våldsamma pjäser, har valt att i vinter ha världspremiär i Parisförorten Alfortville på sitt senaste verk, ”Existence”.
Fjolårets teaterhöst i Paris präglades i
övrigt av lysande uppsättningar av samtida brittisk dramatik. Sarah Kanes smärtsamt avklarnade självmordspoem ”4.48 Psykos” framfördes i en hypnotiserande blandning av livsbejakande precision och uppgiven monotoni av Isabelle Huppert. Kane tar i denna text avsked från det sociala livet, hon gör sig oåtkomlig och försöker placera sitt innersta jag på en annan existensnivå, bortom alla mediokra kompromisser. Orden är på franska djupt inträngande och Isabelle Huppert, som står ensam, orörlig på scen i två och en halv timmar medan hon mal ut sin tragedi, är redan i en annan värld. Sarah Kane, som verkligen tog livet av sig 1999 (28 år gammal), går med denna dikt i möte med Samuel Beckett, som ju valde franskan därför att han på det språket fann de tydligaste formuleringarna för sin innersta tystnad.
Beckett är också, tillsammans med Pinter, andlig far till 46-årige Martin Crimp, som uppmärksammats stort i årets upplaga av Paris Festival d”Automne. Crimps senaste pjäs, ”The Country”, framfördes i ett
gästspel från Zürich i en iscensättning av Luc Bondy, medan en tidigare text, ”The Treatment”, sattes upp av Nathalie Richard på nationalscenen Chaillot.

Annons
Annons
Annons