X
Annons
X
Recension

Silence Blossoms Ord och toner lyfter varandra

Silence Blossoms. Foto: HEIKO PURNHAGEN

När den brittisk-svenska trion Silence Blossoms nu debuterar lyckas de fånga såväl känslighet som styrka i en musik som blandar brittisk folkmusik, improvisationsmusik, electronica, noise, jazz och pop. Utgångspunkten är mestadels poesi av samtida brittiska författare som Sarah Maguire och Simon Armitage, men vad som gör skivan så lyckad är att musiken inte begränsas till att enbart lyfta fram orden. Ord och musik står där som jämbördiga parter, de lyfter varandra.

Medan Hanna Olivegren naglar fast orden i tydliga melodier pågår en musik som tar olika vägar, inte sällan abstrakta sådana, och hittar en gemensam nämnare i det lekfulla allvaret. Som i "King of everything" där Olivegrens mörka röst sjungs i stämma med Andreaes falsett och musiken till största del skapas med små ljud från en ringklocka och elektroniskt brus. Eller i den stilla och folkjazziga "Not waving but drowning" där Andreaes saxofon och Gus Loxbos kontrabas smälter samman med Olivegrens sorgsna sång.

Silence Blossoms.

Foto: HEIKO PURNHAGEN Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X