Recension

Ett rum med utsiktBrittisk klassiker äntligen på svenska

Under strecket
Publicerad
Annons

Vi har som bekant nyligen råkat hamna i en period där kulturdebatten till betydande del kommit att domineras av frågan om de eventuella fördelarna eller riskerna med ett kraftfullt litterärt kvalitetsmedvetande, plus en därmed sammanhängande så kallad ”kanon”. Att en av den brittiska romanlitteraturens sedan länge kanoniska skrifter inte förrän innevarande säsong råkar föreligga i sin första svenska översättning – detta nästan exakt hundra år efter sin ursprungliga utgivning – kan följaktligen mycket lätt ge intryck av att vara en händelse som ser ut som en tanke.
Emellertid är det kanhända så att dagens senkomna presentation av Ett rum med utsikt av Edward Morgan Forster ännu lättare låter sig sättas i samband med att en filmversion av romanen för något årtionde sedan gjorde stor succé även på svenska biodukar. När man i dag tar del av berättelsen om ett par engelska överklassdamers turistande i Florens i förra seklets gryning är det sannolikt den så charmfullt näbbiga och självsäkra Helena Bonham Carter i James Ivorys film som flertalet nutida läsare ser för sin inre syn.
Frågan är om det inte var Ivory och hans kollega David Lean som med sina filmatiseringar på 1980-talet definitivt säkrade Forsters plats i den litterära kanon som nyss nämndes.

Annons

Grundidén till ”Ett rum med utsikt” föddes när E M Forster i 25-årsåldern reste omkring med sin mamma på den tidens regelrätta grand tour genom Medelhavsländerna.
I romanberättelsen har han själv tagit på sig rollen som den unga Lucy och förvandlat modern till hennes viktorianskt sedesamma sällskapsdam. Det ”rum med utsikt” de blivit lovade vetter i verkligheten mot en tråkig bakgård, men ett par landsmän byter ädelmodigt med dem och den unge George börjar uppvakta Lucy. Romantik uppstår, och så här låter det när hon efter hemkomsten sitter vid pianot och spelar Schumann:
”Melodin höjde sig, ofruktbart magisk. Den brast; brusten återupptogs den, utan att med bestämda steg följa en från vaggan till graven. Det ofullbordades sorgsenhet – den sorgsenhet som ofta är Livet, men aldrig borde vara Konsten – skälvde i sina lösryckta fraser och fick åhörarnas nerver att skälva. Det var inte så hon hade spelat på det lilla kabinettpianot på Pensionat Bertolini, och ‘för mycket Schumann‘ var inte den kommentar mr Beebe hade fällt för sig själv när hon kom tillbaka.”

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons