Annons
Krönika

Carl-Johan Malmberg:Brittens rekviem fångar förra seklets krig och galenskaper

Under strecket
Publicerad

I Storbritannien kallades det länge The Great War, första världskriget, som om det inte bara var omfattande utan också great i meningen storslaget, ärorikt. Få i dag är beredda att se något som helst positivt i masslakten med sina mer än 16 miljoner döda, soldater och civila, medan andra världskriget kan försvaras som kampen mot nazistiskt och fascistiskt världsherravälde. Ändå gick mängder av unga människor ut i The Great War, med iver och tro på det riktiga i det. Poeten Wilfred Owen, född 1893, var en av dem. Trots att han skadades svårt återvände han på eget initiativ till striderna i Frankrike sensommaren 1918. Det märkliga är inte hans iver att delta utan att han samtidigt skrev den allra starkast tänkbara antikrigslyriken om sina upplevelser. Inte minst är det dikten ”Strange meeting” (Märkligt möte eller Främlingars möte) där diktjaget möter en fiendesoldat som en vän. Owen debuterade dödsåret, men hans rykte blev postumt: han dödades bara en vecka före vapenstilleståndet den 11 november.

När kompositören och pacifisten Benjamin Britten fick uppdraget att skriva ett verk till återinvigningen av katedralen i Coventry, bombad i blitzen under andra världskriget, valde han att tonsätta några av Owens dikter – bland annat ”Strange meeting” – jämsides med den traditionella latinska texten till en dödsmässa. Resultatet blev ”War requiem”, 90 minuter långt och det mäktigaste rekviet komponerat under 1900-talet. På torsdag kan vi höra det i Berwaldhallen med Radiosymfonikerna, Daniel Harding, körer och solister: en minnesgärd för kriget som officiellt (inte i praktiken) avslutades i maj 1945. Rekviet framfördes första gången vid återinvigningen av Coventrykatedralen i maj 1962. Tack vare Brittens tonsättning av Owendikterna handlar det lika mycket om första världskriget, ja om hela det extremt krigiska förra seklets galenskap och alla döda.

Annons
Annons
Annons