Brist på terapi efter hedersvåld

Flickor som erbjudits skyddat boende till följd av hedersförtryck mår fortsatt psykiskt dåligt ett år senare. Deras livssituation har inte förbättrats och de skulle ha behövt mer kvalificerad psykologisk hjälp, visar en studie som gjorts på uppdrag av regeringen.

Under strecket
Publicerad
Annons

Omkring en tredjedel av alla flickor som omhändertas enligt Lagen om vård av unga kommer från ett hem med hedersproblematik, som SvD tidigare har uppmärksammat. Per Arne Håkansson vid Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete, IMS, har gjort en uppföljning av de insatser som görs i arbetet med ungdomar som utsätts för hedersrelaterat våld. I studien ingår de åtta verksamheter för skyddat boende som fick statsbidrag 2006 för sitt arbete mot hedersvåld. De boende intervjuades i anslutning till inflyttningen och därefter cirka ett år senare.

Vid den andra intervjun hade flickorna fortfarande ångest, svårt att sova och andelen självmordsbenägna hade inte minskat. Precis som tidigare uppgav 30 procent att de ofta hade självmordstankar.

– Livssituationen var inte löst och relationen till familjen var fortfarande ett stort problem. De skulle ha behövt mer psykoterapi och bättre behandling för sin posttraumatiska stress. Det är så allvarliga problem att vanliga stödsamtal inte räcker, säger Per Arne Håkansson, forskare vid IMS.

Samtal med utbildade psykologer verkar ha förekommit i mycket begränsad utsträckning och fokus har legat på det skyddande boendet. Ungdomarna hade i de flesta fallen flytt hemifrån eftersom familjen ville tvinga dem att ingå äktenskap, ofta i kombination med svår misshandel och dödshot. Kontakten med familjemedlemmar var ofta begränsad och skedde många gånger i hemlighet.
– De var mycket bundna till familjen och längtade efter att kunna ha mer kontakt. Därför måste det utredas om det går att arbeta med familjen så att en kontakt blir möjlig. De som kunde ha en relation till familjen mådde också bättre, säger Håkansson.

Annons
Annons
Annons