Annons
X
Annons
X

Brist på bistånd i ”Sveriges provinser”

BISTÅND Sverige är i Afghanistan ansvarigt för fyra provinser. Men här kritiseras insatsen för bristen på återuppbyggnad i det svenska området.

Feststämning: halv byn är på benen igen och applåderar när byäldsten Abdul Rahman pumpar upp den första litern friskt, kallt vatten. Pumpen är betald av insamlade medel från Svenska Afganistankommittén, vars lokala medarbetare syns till vänster.
Feststämning: halv byn är på benen igen och applåderar när byäldsten Abdul Rahman pumpar upp den första litern friskt, kallt vatten. Pumpen är betald av insamlade medel från Svenska Afganistankommittén, vars lokala medarbetare syns till vänster. Foto: STAFFAN LÖWSTEDT

MAZAR-E-SHARIF I byn på slättlandet är det vindstilla och 35 grader varmt redan på förmiddagen. Tre flickor i färgglada klänningar hämtar vatten till sin familj. Inte mycket verkar ha hänt här sedan profeten Muhammeds tid, det är bara lerkrusen som saknas.

Idyllen är bedräglig. Här finns varken någon brunn eller porlande rent vatten. Flickorna fyller ­istället sina kannor och plastdunkar i ett smutsigt dike.

Stäng

CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – veckans bästa journalistik från SvD direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    –24 familjer hämtar vatten från den här bäcken. Vi har problem med diarré och kolera, förklarar Wadi Mamal i byn Sahlarzai. En timmes bilfärd från storstaden Mazar-e-Sharif saknas både rent vatten och elektricitet.

    Annons
    X

    Vi befinner oss i Balkhprovinsen, mitt i Sveriges ansvarsområde i Afghanistan. Genom sin militära insats i den Nato-ledda styrkan svarar Sverige sedan 2006 för ett PRT, Provincial Reconstruction Team. På svenska: en regional ­enhet för säkerhet och återuppbyggnad.

    I högtidstalen hemma i Sverige framhålls att säkerhet och utveckling går hand i hand. Men i de fyra ”svenska provinserna” med två miljoner invånare syns få svenska utvecklingsprojekt. Trots att läget är relativt lugnt. Undantaget är den ”svenska” provinsen Sar-e-Pol, här arbetar inga hjälporganisationer alls på grund av risken för överfall.

    –Här saknas ju allt: riktiga ­vägar, vatten och fungerande ­polis, konstaterar kaptenen ­Roger Edelbro när han leder ett svenskt militärt observationsteam i Sar-e-Pol.

    Teamen är Sveriges länk till befolkningen, men svensk militär är förbjuden att ge bistånd i större skala.

    –Alla frågar varför det sker så lite utveckling här: ”Ska vi bestraffas för att vi håller fred här. Är det krig ni behöver för att vi ska få pengar?” vittnar Roger Edelbro.

    Som ansvarig utländsk makt här blir Sverige måltavla för missnöje och kritik. I ett brev till FN-organet UNAMA ifrågasätter guvernören för den folkrika Balkhprovinsen om Sverige ens ska få leda detta PRT.

    –Svenskarnas PRT uppträder mycket väl. De är trevliga och rådfrågar oss i säkerhetsfrågor. De respekterar vår kultur och vårt folk. Vi uppskattar och älskar dem. Min kritik gäller återuppbyggnaden och den svenska regeringen, förklarar guvernör Ustad Atta Muhammad Noor.

    Guvernören är skolläraren som blev krigare i mujaheddin mot Sovjet och sedan en av de generaler som besegrade Talibanregimen 2001. Han är en respekterad makthavare men nu finns hans motpart i det fjärran Sverige.

    –Om ni inte bygger upp vår provins – då behöver vi inte ert PRT, säger guvernör Atta och påpekar att andra länder investerat mellan 50 och 120 miljoner dollar i ”sina” PRT.

    –Men så sker inte här. Nu har svenskarna varit här i tre år. Ingen återuppbyggnad sker, det är för lite utveckling. Den svenska regeringen borde ha ett utvecklingsprogram för provinserna. Vi har femåriga utvecklingsplaner för vägar, tunnlar, kliniker, sjukhus och skolor.

    Idag finns 300 svenska soldater. Skulle det vara 100 soldater och 200 biståndsarbetare istället?

    –Det är en bra idé. Även med 100 soldater så känner både folket och fienden att den internationella säkerhetsstyrkan finns här. Deras blotta närvaro har effekt. Om det sker en minskning av antalet soldater för att få fram pengar till återuppbyggnad blir det en bra ekvation för både Sverige och vårt folk, svarar guvernören.

    Åter till byn Sahlarzai som ligger i guvernörens egen provins. Här sker ändå något positivt. Halva byn är på fötter för att se när sista handeln läggs på byns första vattenpump.

    –Vi har inte haft rent vatten innan och är mycket lyckliga för den svenska kommittén, säger byäldsten Abdul Rahman.

    Det är Svenska Afghanistan­kommittén (SAK) han tackar. Pumpen betalas av dess medlemmar i Sverige som sedan 26 år stött folket i detta ett av världens fattigaste och farligaste länder.

    –Det är bra med de här handpumparna, de gör det svårare för terrorister att förgifta vattnet för en by. Det har hänt på andra håll, berättar vår ledsagare Per Olsson, biståndsarbetare med lång internationell erfarenhet.

    Trots att SAK har 450 afghaner anställda i norra Afghanistan är Per Olsson ende svensk här. Allt fler utländska och inhemska hjälparbetare dödas eller kidnappas. Sex av tio attacker görs av talibaner för att sprida misstro, rädsla och att återta makten.

    Men i byn Sahlarzai härskar idag glädje och framtidstro. Abdul Rahman tar högtidligt det första pumptaget med klart, rent, kallt vatten. Först fuktar Rahman själv läpparna, sedan männen, sedan pojkarna – flickorna får försynt vänta 15 meter bort.

    Annons
    Annons
    X

    Feststämning: halv byn är på benen igen och applåderar när byäldsten Abdul Rahman pumpar upp den första litern friskt, kallt vatten. Pumpen är betald av insamlade medel från Svenska Afganistankommittén, vars lokala medarbetare syns till vänster.

    Foto: STAFFAN LÖWSTEDT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X