Annons
X
Annons
X

Leif Lewin: Brian Barry ser opartiskhet som politiskt ideal

I dag utses den engelske statsvetaren Brian Barry till årets skytteanske pristagare. Barrys liberala, politiska filosofi utgår från ett ideal om lika behandling av alla individer, vilket får honom att ta strid mot mångkulturalismens företrädare.

Brian Barry.
Brian Barry. Foto: LIBRARY OF THE LONDON SCHOOL OF ECONOMICS AND POLITICAL SCIENCE

2001: BRIAN BARRY

Nytta och rättigheter bildar ytterpolerna i det spänningsfält, inom vilket den liberala demokratin utvecklats. Att lägga den enskildes nytta – eller lycka eller intresse, språkbruket har växlat – till grund för en politisk ideologi har fungerat som en sköld mot övergrepp från allehanda envåldshärskare, vilka agerat utifrån ”högre värden” och i Guds eller nationens eller klassens namn åsidosatt enskilda individers intressen. Nyttofilosofin kan leda till en paradox. För att skydda sina intressen kan enskilda finna det klokt att överlämna sina fri- och rättigheter till staten. Det var Thomas Hobbes lösning; med utgångspunkt i den enskildes nytta hamnade Hobbes i ett försvar för enväldet. John Locke är idéhistoriens replik på Hobbes konstruktion. Enligt Locke får inte staten kränka den enskildes rättigheter. Respekten för människans naturliga rättigheter är själva grundbulten i hans ideologi.

Nyttofilosofen ser till resultatet: det alternativ skall väljas, vars utfall bäst gynnar den enskilde. Rättighetsteoretikern är kategorisk: en rättighet skall respekteras under alla omständigheter, oberoende av dess konsekvenser.

Från mitten av 1800-talet till 1970-talet dominerade nyttofilosofin. Den osynliga handen ansågs leda människor, så att också de som drevs av sitt egenintresse, kom att verka för det allmänna även om detta inte ingått i den enskildes kalkyler. Det fanns, åtminstone på aggregatnivå, ingen motsättning mellan egenintresse och allmänintresse.

Annons
X

Reservationen är viktig. Uppträdde en sådan motsättning i vissa fall, var det i princip samhällsnyttan som skulle väga tyngst. I nära samarbete med den nyfödda samhällsvetenskapen uppgjordes väldiga planer på att höja mänsklighetens lycka. ”Största möjliga lycka för största möjliga antal människor” hette den princip som banade väg för en omfördelning i samhället. Man raffinerade sin teori och talade inte bara om ”nytta” utan om ”marginalnytta”: den smärta den rike kände över att tvingas betala en hundralapp extra i skatt var mindre än den glädje den fattige upplevde av att få den.

Den starka statens befogenhet att ingripa i människornas liv ledde som bekant till fasansfulla följder i de totalitära regimerna. Men också i den snälla socialdemokratiska välfärdsstaten började många känna en aversion mot att makthavarna sökte ”lägga livet till rätta” för medborgarna. Steriliseringsdebatten härom året visade hur långt man i samhällsnyttans och de goda intentionernas namn var beredd att gå i vårt land under trettio-, fyrtio- och femtiotalen, då utvecklingsstörda mot sin vilja steriliserades för att ”befolkningsmaterialet”, som det så vackert hette, skulle förbättras.

Och det blev dags för rättighetsteorin igen! Det var några amerikanska filosofer med John Rawls och Robert Nozick i spetsen som blåste liv i John Lockes teori. Rättighetsbegreppet, som under 120 år avhånats av nyttofilosoferna som uttryck för vidskepelse, upplevde en renässans. I samhällsvetenskapen blev Rawls den mest citerade. I politiken började alla grupper åberopa sina ”rättigheter” – de bostadslösa, invandrarna, kvinnorna, de funktionshindrade – i sammanhang där de enligt ett äldre språkbruk skulle ha talat om sina ”intressen”.

Nyttofilosofernas styrka hade varit metaforen om den osynliga handen. Den hade givit en modell för samhällsbyggandet. Men hur skulle man konstruera en samhällsmodell av rättighetsbegreppet? Rättigheter var ju något som exklusivt tillkom de enskilda, inte samhället. Rawls hanterade problemet genom att fråga sig, hur man skulle utforma ett samhälle som motsvarade människornas föreställning om rätt, rättfärdighet och rättvisa (”justice”). Svaret blev att samhället skulle konstrueras bakom okunnighetens slöja. Före födelsen sitter grundlagsfäderna och gungar på sin stjärna i lycklig okunnighet om de kommer att födas till herre eller slav, rik eller fattig, vit eller svart, man eller kvinna. Då kommer de för säkerhets skull att konstruera ett jämlikt och rättvist samhälle med så små skillnader mellan medborgarna som möjligt, eftersom det väl inte finns någon som vill riskera att bli född till ett dåligt liv. Ingen vill väl riskera att bli född till slav, skriver Rawls som läst sin John Stuart Mill. De enskilda kommer bäst i åtnjutande av sina rättigheter, om samhället är så jämlikt som möjligt.

Så kan man skissera bakgrunden till engelsmannen Brian Barrys politiska filosofi, som det i dag finns anledning att uppmärksamma, då han utsetts till årets skytteanske pristagare. Efter ett internationellt nomineringsförfarande och arbete i en priskommitté utdelas detta pris, som nu går på sjunde året, av Skytteanska stiftelsen vid Uppsala universitet, den donation varigenom riksrådet Johan Skytte år 1622 sökte främja statsintresset genom att anordna statsvetenskaplig utbildning för de ämbetsmän som kunde behövas för den framväxande stormakten. Prisbestämmelserna föreskriver att den forskare skall belönas, som enligt stiftelsens mening gjort det främsta vetenskapliga bidraget till statskunskapen. Alla subdiscipliner av ämnet kan komma i fråga för priset. Hittills har tonvikten legat vid demokratiforskning av olika slag och flertalet pristagare kommit från USA. Förra årets pristagare var tysken Fritz W Scharpf, som belönades för sin analys av Europeiska unionens möjligheter och problem.

Årets pris tillfaller området normativ politisk teori. Statsvetarna brukar skilja mellan positiv och normativ teori. Den förra är av samma slag som teoribildningen inom naturvetenskap och medicin: för att kunna såväl beskriva som förklara någonting, ordnar forskaren sitt material i variabler, samband, hypoteser. Men samhällsvetenskapen utmärks dessutom av att dess objekt – politiker eller andra aktörer – har en egen vilja att bryta mot de mönster, som forskarna urskiljer. På gott eller ont kan aktörerna göra något annat än det förväntade, därför att de vill förändra verkligheten. De politiska programförklaringarna är därför också ett givet forskningsämne för statsvetarna. Vad är innehållet i politiken? Vilka principer vägleder politikerna – och vilka bör vägleda dem? Ytterst gäller den senare, normativa frågan naturligtvis värderingar, men det intellektuella kravet på argument för valda ståndpunkter gör, liksom kraven på belägg för anförda sakskäl och på logisk konsistens i resonemanget, att den normativa teorin fungerar som en integrerad del av statsvetenskapen. Den normativa politiska teorins huvudfrågeställning förblir den konfrontation mellan nyttofilosofi och rättighetsfilosofi, som jag här skisserat.

Vari består då Brian Barrys nu prisbelönade bidrag till denna diskussion? Enkelt uttryckt hävdar Barry, som är djupt påverkad av både John Stuart Mill och John Rawls, att Rawls inte varit konsekvent i sitt resonemang och att en argumentation under ”okunnighetens slöja” är en ytterst diskutabel metod. I en sådan attack mot själva huvudtesen hos den angripne känner vi igen den borne polemikern: just precis i det avseende där Rawls blivit världsberömd tycker Barry att hans argumentering är ohållbar.

Ty vad är Rawls försök att minimera risken att bli född till misär genom att förorda ett jämlikt samhälle annat än ett nyttoresonemang, utbrister Barry i ”Justice as Impartiality” (1995). Som intellektuell finner Barry det motbjudande att använda sig av ”okunnighetens slöja”. I stället vill han i Kants efterföljd att människorna – genom att de kommer till klarhet om vilka de är och vilka intressen de har – öppet skall träda fram och argumentera moraliskt för sitt ideal i stället för att snegla på egennyttan. Barry ansluter sig till en liberal huvudtradition när han bekänner sin tro på att den prestigelösa, sanningssökande debatten kan få människor att komma till insikt om vad som är det goda och rätta och, ett inte oväsentligt tillägg, därmed göra dem beredda att handla i denna anda. Människor som tänker igenom saken kan enas om vissa principer, menar han, och den enda praktiskt fungerande principen därvidlag är opartiskhet.

Alla medborgare skall behandlas med lika delar omsorg och respekt. Det går inte att argumentera för att någon skall ha det bättre än andra för moraliskt sett är vi alla jämlika. I motsats till många andra rättighetsteoretiker nöjer Barry sig inte med att kräva ”frihet från staten”. Han har en pragmatisk inställning till statsingripanden bara staten inte blir partisk till någons förmån. Även den som till exempel genom ett svårt handikapp hindras från att bidra till det gemensamma har samma rätt som andra.

Opartiskhet är ett universellt värde: oberoende av förmåga, inkomst, hudfärg, kön eller religion skall människor behandlas lika. Detta är ingen självklarhet. Olika grupper ropar i dag på särbehandling. I ”Culture and Equality” (2000) – recenserad under strecket den 23 februari i år – går Barry till hårt angrepp mot dessa tendenser. Kravet på särbehandling strider mot upplysningstidens universalism. Alla individer skall behandlas lika, det är innebörden av idealet om opartiskhet. Däremot är grupprättigheter ingenting som kan härledas från detta värde. Vad hjälper det den enskilda kvinnan som diskrimineras, om kvinnor som grupp blir inkvoterade?

I samma anda vänder sig Barry mot den värdenas relativisering, som följer av en i hans tycke förvrängd tolerans. Hans inspiration att skriva den senaste boken har stimulerats av ”de senaste utbrotten av galenskap, ibland omänsklighet, som försvaras i namn av mångkulturalism”. Skall könsstympning accepteras bara för att vi i princip håller på religionsfrihet? Skall vidskeplig undervisning godtas bara för att vi låter olika etniska och religiösa grupper ha egna skolor? Kvinnans rätt till sin sexualitet och barnets rätt till kunskap på vetenskaplig grund är universella värden, som inte får underordnas några ”grupprättigheter”.

Ända sedan doktorsavhandlingen ”Political Argument” (1965) har Brian Barry varit en skolbildande universitetslärare med professurer såväl i England som USA. Hans inflytande på båda sidor om Atlanten förstärktes ytterligare genom den roll han spelat som redaktör för ansedda tidskrifter som British Journal of Political Science och Ethics. I Europa räknar vi honom som en av de våra, men genom den åldersdiskriminering som pågår i vår världsdel utsätts vi nu för en ny ”brain drain” genom att världsstjärnor som Barry, när pensionsåldern närmar sig, flyttar över till fortsatt tjänstgöring i USA, där det i många delstater är ett brott att ens fråga efter någons födelseår. Brian Barry är för närvarande professor vid Columbia University i New York.

Lördagen den 29 september mottar han skytteanska priset vid en högtidlig ceremoni i Uppsala i den fortfarande helt oförändrade miljö, som Johan Skytte så framsynt skapade. Pristagarens tankar om att medborgaren har okränkbara rättigheter även mot staten skulle dock säkert ha förvånat stormaktstidens donator.

Leif Lewin
är skytteansk professor i vältalighet och statskunskap samt priskommitténs ordförande.

Annons
Annons
X

Brian Barry.

Foto: LIBRARY OF THE LONDON SCHOOL OF ECONOMICS AND POLITICAL SCIENCE Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X