Annons
X
Annons
X

Hans Johansson: Brevfynd punkterar kulturhistorisk legend

Enligt sägen skulle vänskapen mellan Paul Cézanne och Émile Zola ha fått ett abrupt slut när den senare skrev en nyckelroman om en misslyckad konstnär. Deras korrespondens har ansetts bekräfta ­saken – men nu har ytterligare ett brev hittats som ställer allt på ända.

Paul Cézanne (1839–1906) och Émile Zola (1840–1902).
Paul Cézanne (1839–1906) och Émile Zola (1840–1902).

Paul Cézanne och Émile Zola gick i skolan tillsammans i Aix-en-Provence på 1850-talet, de båda pojkarna närde konstnärsdrömmar som de så småningom förverkligade på var sitt område. Zola var den av de båda som först flyttade till Paris, den flytten gav upphov till en omfattande korrespondens som ger uttryck för det mycket förtroliga förhållandet vännerna emellan. Den tysk-fransk-amerikanske konstforskaren John Rewald har skrivit om deras relation, och han har utgivit Cézannes brev kompletterade med vissa av Zolas brev till såväl Cézanne som till de bådas gemensamma vänner. (”Paul Cézanne. Brev” finns i svensk översättning av Carl G Ljungman.)

Det har länge ansetts att korrespondensen, med mer eller mindre långa uppehåll, pågick fram till 1886. Det året publicerade Zola romanen ”L’œuvre” (som utkom samma år i en nu sällsynt översättning till svenska med titeln ”Konstnärslif”) vars huvudperson, konstnären Claude Lantier, har kommit att identifieras med Cézanne. Så var inte fallet när boken kom ut. Vincent van Gogh, som läst romanen som följetong i Gil Blas, nämner i ett brev från 1886 ”le peintre – Manet, évidemment”, det vill säga att han uppfattade Cluaude Lantier som ett porträtt av Manet. Pissarro och Monet, Cézannes vänner och kollegor under den impressionistiska tiden, har också talat om ”L’œuvre” i några brev utan att nämna Cézannes namn, men de båda var kritiska mot bilden av målaren Lantier och de trodde att Zolas framställning kunde vara till förfång för hela kretsen av impressionister.

Varför väckte ”L’œuvre” så stor uppståndelse i den tidens konstvärld? En mycket stor del av svaret ligger i det faktum att Zola framställer den kämpande rebelliske målaren som en misslyckad figur, någon som aldrig mäktar avsluta sina bilder, aldrig förmår framställa ett mästerverk. (Till saken hör att Cézanne hade rykte om sig att betrakta sina målningar som ofullgångna, och att ibland förstöra dem.) Led vid misslyckandena och fattigdomen ber Lantiers kvinna honom att överge måleriet och förstöra det ofullbordade mästerverk som är under arbete i konstnärens ateljé. Han frågar hur han skulle kunna fortsätta att leva efter att ha förstört sitt verk; han besvarar frågan med att ta sitt eget liv. Han hänger sig i ateljén framför det ofullbordade verket som var avsett att sändas till Salongen, i hopp om att det skulle skänka sin upphovsman ära och berömmelse. På romanens sista sidor låter Zola några av målarens efterlevande vänner tala om Lantier som en beundransvärd och genialt begåvad artist som inte efterlämnade något av värde, bara skisser och utkast, ingenting att visa för konstpubliken, de talar om sin vän som en verkligt död person och en död artist.

Annons
X

Cézanne begick förvisso inte självmord och att tolka Zolas roman som ett uttryck för att Zola ­önskade sin väns död är med all säkerhet en grov överdrift. Det torde däremot vara svårt att bortse från att bilden av Cézanne, sådan den framstår i en rad biografier, kommit att bli närmast identisk med den bild Zola givit oss av Claude Lantier. Detta hänger samman med att Zolas porträtt starkt bidragit till en schablon om ett konstnärligt geni i det tjugonde århundradet, en figur som uppfattades som en marginaliserad rebell, en oförstådd och mis­antropisk enstöring, kort sagt en socialt avvikande.

Museibesökare framför Cézannes porträtt av Zola från 1864. Foto: JACQUES BRINON/AP

Zola sände ”L’œuvre” till sin gamle vän Cézanne, och denne skrev ett lite lakoniskt tackbrev daterat Gardanne, 4 april, 1886. Eftersom brevet har kommit att tillskrivas stor betydelse kan det vara motiverat att citera det: ”Min käre Émile, Jag har just fått ’L’œuvre’ som du har haft vänligheten att skicka mig. Jag tackar författaren till ’Rougon-Macquart’ för denna fina påminnelse om det förgångna, och jag ber honom låta mig trycka hans hand medan jag ­tänker på de gångna åren. Med intrycken från gamla tider i minne önskar jag dig allt gott. Paul Cézanne.”

Det här brevet har fram till år 2013 betraktats som det sista som skrevs de båda vännerna emellan. Kritiker och historiker har sett det som en bekräftelse på att ”L’œuvre” blev upphovet till en fullständig brytning mellan Cézanne och Zola, trots att det inte ger uttryck för någon som helst fientlighet. Marcelin Pleynet gör i sin bok ­”Cézanne” (2010) brevet till ett vittnesmål om den avgrund som skilde Zola och Cézanne åt, och om den otvungna lätthet med vilken Cézanne förfogade över den franska som Zola ”mödosamt tragglade”. Och för Pleynet framstår Zolas roman som ett oemotsägbart bevis för ett hat som Zola alltid burit på gentemot Cézanne. Det är lätt att se delar av Pleynets bok om Cézanne som ett bevis för hans negativa och närmast föraktfulla inställning till Zola.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    År 2013 upptäcktes ett brev av Cézanne skrivet till Zola 1887. Det sista brevet från 1886 var inte längre det sista! Det nygamla brevet finns för första gången tryckt i en volym som redigerats och kommenterats av en specialist på Zolas verk: Henri Mitterand: ”Lettres croisées 1858–1887” (Gallimard). Detta är första gången som breven i båda riktningarna utges tillsammans, de har alla publicerats tidigare, alla utom ett av Cézannes, daterat ”Paris 28 9bre 1887”. I den här boken kan vi läsa Zolas långa och omständligt pratiga epistlar i vilka han breder ut sig på det franska språk som Cézanne ­använde med en stor personlig frihet och en uppfinningsrikedom som inte sällan gör det svårbegripligt. Cézannes språk vill jag mena förhåller sig till den franska grammatiken ungefär på samma sätt som rumsbildningen i hans måleri till linjeperspektivet.

    Cézannes svenske översättare, ovannämnde Ljungman, har förstått att, som han skriver i en kommentar till sin översättning, ”gränsen mellan felformuleringar och genialt språkligt nyskapande är flytande”. Det är mer än vad den unge Zola insåg, han mästrade Cézanne vars versifierade brev från ungdomsåren är avfattade på diverse knaggliga metrar, men påhittiga och humoristiska. Zola tycks inte ha haft någon förståelse för sin väns sorglustiga verser, han skriver i ett av sina många, långa brev: ”/.../ men det som skämmer den [Cézannes vers], det som skämmer allt, det är provinsialismerna, de språkliga vidrigheterna, och så vidare”, och fortsätter sedan att älta sina tankar över ett antal sidor. I fortsättningen avfattade Cézanne sina brev på prosa och det sista, till dags datum, kända brevet till Zola är helt prosaiskt, lika mycket utan åthävor och i samma stil som det som tidigare ansetts för det sista.

    Vi läser: ”Min käre Émile, Jag har just fått i retur från Aix volymen ’La terre’ [’Jorden’] som du har haft vänligheten att skicka mig. Jag tackar dig för paketet med denna nya gren som växt på det genealogiska trädet ’Rougon-Maquart’. Jag ber dig ta emot mitt varma tack och mina hjärtliga hälsningar. När du är tillbaka, kommer jag och hälsar på dig för att trycka din hand. Paul Cézanne.”

    Brevets äkthet har så vitt jag vet inte ifrågasatts, och Mitterand menar att det antagligen skickats till Zola även om det inte finns något bevis för det; förmodligen har något poststämplat kuvert inte återfunnits. Men man kan fråga sig hur det i annat fall kommit till de släktingar till Zola hos vilka det återfunnits. Det verkligt intressanta är att brevet är ett bevis för att romanen ”L’œuvre” inte gav upphov till någon omedelbar och total brytning vännerna emellan, som så många kommentatorer hävdat. Vi vet inte huruvida de gamla vännerna utväxlade fler brev eller om de träffades igen. Av det återfunna brevet framgår att Cézanne var i Paris på okänd adress hösten 1887, och att han tycks ha haft en viss kännedom om Zolas förehavanden; detta tyder på att de stod i någon form av kontakt med varandra. Den sista meningen i det nyupptäckta brevet vittnar om att Cézanne hade för avsikt att besöka Zola för att trycka hans hand – ett tydligt tecken på att vänskapen och förtroligheten vännerna emellan inte var förverkad.

    Guillaume Gallienne som Cézanne och Guillaume Canet som Zola i Danièle Thompsons film från 2016 om deras vänskap, "Cézanne et moi". Foto: Jean-Marie Dreujou/Pathé films

    Förhållandet mellan Cézanne och Zola har varit föremål för ett stort intresse, som mest uppehållit sig vid Zolas attityd till Cézannes konst. Zolas belackare har framställt en bild av författaren som en förborgerligad svikare som Cézanne tog avstånd ifrån eftersom han kände sig förödmjukad av att Zola tecknat ett nidporträtt av honom i Lantiers gestalt. Det ”nya” brevet – som mycket väl kan komma att följas av fler, eftersom det finns många referenser i de bevarade breven till andra som tills vidare betraktas som försvunna – ställer alla de biografier som utgått från att ”L’œuvre” blev orsak till en brytning mellan vännerna i en ny dager. Föreställningen om en brytning har inte längre någon riktig grund. Brevet får konsthandlaren Vollards och poeten Joachim Gasquets berättelser om Cézanne och Zola, tillkomna långt efter den förkättrade romanens utgivning, att framstå som mer sannolika än tidigare; de har oftast avfärdats som otillförlitliga anekdoter. Målaren Émile Bernard, som i minnena av sina samtal med Cézanne låter sin äldre kollega tala ytterst nedsättande om Zola, framstår närmast som en lögnaktig bakdantare för den som läst brevet från 1887. Det nya brevet öppnar ett stort fält för sant källkritiska forskare.

    Det skulle inte vara särskilt svårt att nämna en lång rad texter och uttalanden om de gamla ­vännerna som hamnat i en helt ny dager sedan brytningen dem emellan blivit något av en fiktion. Kontakterna dem emellan ebbade förmodligen ut på ett helt odramatiskt sätt. De bådas mycket olika roller i offentligheten och diabetikern Cézannes allt glesare och kortare besök i Paris fjärmade antagligen de båda vännerna från varandra, i lika hög grad som Dreyfusaffären på 1890-talet (Cézanne var emot Dreyfus) och långt mer än ”L’œuvre”.

    Annons

    Paul Cézanne (1839–1906) och Émile Zola (1840–1902).

    Bild 1 av 3

    Museibesökare framför Cézannes porträtt av Zola från 1864.

    Foto: JACQUES BRINON/AP Bild 2 av 3

    Guillaume Gallienne som Cézanne och Guillaume Canet som Zola i Danièle Thompsons film från 2016 om deras vänskap, "Cézanne et moi".

    Foto: Jean-Marie Dreujou/Pathé films Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X