X
Annons
X

Olof Lagercrantz: Brev till en ung lyriker

Olof Lagercrantz (1911–2002).
Olof Lagercrantz (1911–2002). Foto: TT

Tack för ditt brev som jagade mig genom halva Europa och nådde mig först i Florens. Jag skulle besvarat det tidigare, men du vet hur det är på resor. Man släpar skrivmaskinen med sig från land till land, från ort till ort. Man inbillar sig att man skall skriva reserapporter till sina vänner och att skrivkraften även i övrigt ska vara en bevågen. Men i Paris är luften för tung och kvav. I Marseille är bouillabaissen i restaurangerna nere vid gamla hamnen alltför lockande och lätt sövande. I Arles är det tjurfäktning den söndag du passerar genom staden. I Genua blir du nedslagen av förödelsen. I Florens tar Michelangelo all din tid, och kommer därtill den oförliknelige Louis Jouvet dragande genom staden med sin trupp på väg hem från ett gästspel i Egypten är du förlorad för ytterligare ett par dagar. I Rom kastar sig siroccon över dig. Tror du man har tid och kraft till brevskrivning under sådana förhållanden!

Det var dessutom svårt för mig att besvara ditt brev, då jag inte hade tillgång till de diktsamlingar från den svenska vårsäsongen, som du utsatte för förintande kritik. Nu är jag hemma igen och har ägnat några dagar åt lyrikstudier. Det är möjligt att du har rätt i att nivån är sjunkande. Bortser man från Martha Larssons värdefulla diktsamling är det inte många glädjeämnen denna vår. Man måste dock erkänna att åtminstone vad det formella beträffar står vår unga lyrik högt. Fastän de unga i allmänhet föraktar att begagna så oskyldiga och förträffliga språkliga hjälpmedel som stora bokstäver och skiljetecken – en askes vars fördelar jag inte kan inse – behandlar de ofta det svenska språket med verklig virtuositet. Men fullödig lyrik åstadkommer de sällan, och jag tror det beror på att de bibringats en alltför snäv och ensidig uppfattning av lyrikens art och uppgift.

Jag såg mycken konst i Europa. De antika statyerna i Vatikanmuseet i Rom, van Gogh i Arles, impressionisterna i Paris, Tizian i Bayonne, Holbeins liggande döde Kristus i Basel, Botticelli i Florens. Till slut blev det nästan för mycket, och jag började längta efter poesien, som för mig är den högsta konstarten. Den är inte begränsad till dukens enda plan eller instängd i marmor eller brons. Den rör sig fritt, samtidigt i alla dimensioner och den innefattar i sig alla andra konstarter. Den kan uppta i sig element från dramatiken, från musiken, från baletten, från måleriet. Den skyr inte filosofien, föraktar inte historien, kan låna ut sig till geografien och biologien om det kniper. Kåsören, mystikern, berättaren, den magiske besvärjaren, läraren, tänkaren, alla kan de använda sig av lyriken om gudarna givit dem det rätta handlaget. Jag kände det befriande efter alla tavlor och statyer att tyst recitera någon dikt.

Annons
X

Men när man kommer hem till Sverige och sätter sig att läsa de unga lyrikerna blir man lätt nedstämd. Naturligtvis ska man inte jämföra den stora konsten i Europa med vad som skrivs av lyriska nybörjare hos oss. Det är heller inte så mycket det naturliga faktum att dessa nybörjare åstadkommer klena resultat, som verkar nedstämmande. Det är deras estetiska utgångspunkt som synes mig ofruktbar och som gör att man inte kan hoppas mycket av dem förrän de lärt sig att se på det lyriska med fördomsfriare ögon.

Se nu exempelvis på den unga debutanten Solveig Johs. Det finns flera saker i hennes samling "Spelöppning" som är värda beröm. Dikten "Stilla kväll" har jag fäst mig vid för den lustiga beskrivningen av natthimlen, där spårvagnarna går från stjärna till stjärna och lysande skepp seglar i den blå atmosfären. På sidan elva står en dikt som heter "Befrielse" och den utgör en patetisk klagoskrift över allt som binder en människa. Drömmar, längtan, kärlek, hat, minne och förnuft binder oss och slår oss mot jorden, heter det. Det är en klagan som är vanlig i den unga lyriken. Varför, frågar man sig, denna förtvivlan över att vara utrustad med minne och förnuft? Svaret får man enklast om man slår upp den nyutkomna av Erik Lindegren redigerade volymen "Ny lyrik" där inte mindre än åtta unga lyriker debuterar. Karl-Erik Almgren försäkrar där i sin inledningsdikt att "diktens blomma" har sin rot i en sfär bortom "tanke och förnuft" och att den tack vare detta bär en doft från ett dunkelt anat liv, som högtidligt kallas "livets liv". Detta är ju varken nytt eller originellt. Det originella skulle i så fall ligga däri att en typisk tankedikt som denna förnekar tanken. De flesta torde väl vara överens om att dikten liksom allt annat liv växer enligt lagar som förnuftet ej helt kan överblicka och reglera. Men hos de unga är förnuftet inte endast maktlöst. Det måste i den mån det är för handen sövas. Det är förutsättningen för att den moderne poeten skall lyckas. Vad han vill komma åt är en halvt omedveten zon på gränsen mellan dröm och vaka, ett slags själens ingenmansland. Han vill inregistrera nervrörelserna i själva urvarat. Det är livets fosterrörelser, dunkla reflexer i blod och plasma, som för honom uppenbarar det i högsta mening lyriska. Man skriver också gärna hymner till fostret som den unge Claes Witting, också han i "Ny lyrik". (Hans dikter "Pojkminne" och "En blodfylld marmorvärld" tycker jag i förbigående sagt är utmärkt vackra). En annan debutant Gunlög Bülow-Hübe drömmer om att fånga "varandets skyggaste hemligheter" och tror sig i inspirerade stunder lyssna till "urjagets källor" vilka i "drömtung ro" flödar "befruktande, stilla".

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Tack vare denna ambition har man i den unga dikten intresse för människan endast då hon sover, då hon ännu ej fötts och då hon håller på att dö. I den moderna kärleksdikten, liksom i Bülow-Hübes diktcykel "Du sover" (löftesrika, tårdränkta och vibrerande dikter), är också förbluffande ofta den älskande försänkt i sömn. En kvinna som syr, promenerar eller mediterar – för att nu inte tala om något så abnormt som den i äldre poesi förekommande barnavårdande och vaggvisesjungande kvinnan – finner man inte i den nya kärleksdikten. Den moderne poeten har svårt att hålla sig vaken och lyckas han trots allt med detta konststycke är han gärna som Arne Lundgren i "Ny lyrik" sysselsatt med att fiska efter omedvetna själsrörelser på stranden av sitt väsens hav.

Den mest omtyckta metoden att inregistrera själens fosterrörelser är att låta orden slå ihjäl varandra. Säger man att en sak är begriplig framhåller man gärna samtidigt att den är obegriplig. Man vill ju nämligen nå in till den zon där alla visare står på nollstrecket och viljan är upphävd. Denna vilje- och förnuftsupphävande teknik blir ofta mycket monoton. Ekelöf har ibland begagnat den på ett suveränt sätt. Hans epigoner gör ingen glad.

En annan metod, som huvudsakligen är ett lån från Kafka, består däri att man söker en symbol av labyrintkaraktär, där läsaren ska gå vilse och slutligen utmattad lägga sig ned och lyssna till urflödets porlande.

Sven Åkerstedt begagnar den ej utan fyndighet i sin samling "Vandrare i skymningsland" (märk titeln). I hans dikt "Den gode fängelsedirektören" får fångarna klä sig hur de vill, men tyvärr finns det inga andra kläder än fångkläder på den ö där fängelset är beläget. Fångarna får gärna klaga för direktören, men tyvärr träffas han inte mer på sin expedition o. s. v. Knepet känns igen och börjar mista nyhetens behag. Åkerstedt är annars en ganska intressant bekantskap att göra. Hans dikt "Spårljus" är i sitt slag perfekt, och dikten om fiskaren som fiskarna tar till fånga är lustigt tänkt och festligt utförd. Det kan antecknas att han tycks hysa betänkligheter mot förnuftets utdrivning ur lyriken och han utropar: "Förnuftet red vi till döds i obegriplighetens öknar", ett företag som han betecknar som ett "sista försök av i anden spetälska".

I och för sig är det ingenting att säga om en sådan de hälft omedvetna nervrörelsernas poesi, som det här är frågan om. Denna riktning har tillfört vår poesi stora värden, och den förnuftstorka som utmärkte en del av poesien exempelvis under tjugutalet krävde onekligen ett befruktande flöde från det omedvetna. Men i den mån detta slags poesi får ett slags ensamrätt på att företräda det lyriska blir ungdomen, som alltid med sådan iver följer med modet, insnörd i en tvångströja, som den inte mår bra av. Därför tycker jag att det nu är viktigt att framhålla hur rik och mångskiftande poesien är. Även den rena tankelyriken – se Martinsons senaste samling – har sitt stora värde, och även lyrik som skildrar landskap, människor i arbete, politiska och sociala förhållanden m. m. har sitt berättigande. Det är även skäl att understryka att tron på den fria versen som allena saliggörande – en tro som hänger samman med de ungas skygghet för det viljemässiga och klara – är lika barnslig som absurd.

Den estetiska teori som anammats av så många av de unga lyrikerna gör dem också ofta förfärande opersonliga. För kritikern är det lika svårt att få grepp på dem som på ålar i en ålkista. Människan är sig tämligen lik som foster och i sovande tillstånd. Det omedvetna livet är utan individualitet. Det är viljan, minnena, kunskaperna som gör människorna olika varandra och som till sist bestämmer graden av det intresse man kan hysa för dem. Det är tid för ljuset att börja verka i det fruktbara slam som sköljt upp på våra lyriska kuster.

Käre vän, min mening är inte att bara grumsa. Men vi befinner oss i en tid för epigoners epigoner, och jag fruktar att bakslaget blir grymt och kraftigt. Jag tycker du gör klokt i att vänta med din egen debut. Jag förstod av ditt brev att du är på väg mot något som mycket skiljer sig från detta livaktiga och intressanta fyrtiotal i vars ansikte jag här endast fäst mig vid ett par av de mera framträdande linjerna. Man behöver ju bara nämna namnen Lindegren och Vennberg för att erinra sig hur mycket mer och av mer positiv art det här funnes att anföra.

Innan jag slutar vill jag säga att så negativ som du kan jag ej ställa mig till vårens diktsamlingar. Rut Hillarps andra diktsamling "Dina händers ekon" rymmer mycket av stort värde, och hennes översättningar av Pierre Emmanuel är ypperliga. I "Ny lyrik" förekommer bara en enda dam, Lena Berg, men hon tar avgjort priset i samlingen. Hon söker också hon det ogripbara – sömnens tankar som hon säger – men hon arbetar med personligare och intensivare tonlägen än sina manliga kolleger. Gösta Canerstam visar i dikterna "Mona Lisa", "Äventyr" och "Perspektiv" sin begåvning, och några naturdikter av Arvid Ernvik och Sven-Uno Lindberg har jag också fäst mig vid. En man som debuterar med ett eget häfte är Ingemar Andersson. Han är i mycket typisk för den lyrik jag här sökt analysera, men jag vill därför inte förneka att en sådan dikt som "Döden och verkligheten" gjort ett starkt intryck på mig.

Men nu får det vara nog. Jag slutar med att hoppas på en frigörelse för lyriken. För närvarande sitter den och det i dubbel bemärkelse fast en smula i fosterhöljena. Lev väl och må skaparkraften ej överge dig.

Din tillgivne,

Olof Lagercrantz

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X

Olof Lagercrantz (1911–2002).

Foto: TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X