X
Annons
X

Lars Erik Böttiger: Brev till en 100-årig deckardrottning

Läs mer om Streckare från 100 år

I slutet av 50-talet låg hennes böcker god trea efter Bibeln och Shakespeare enligt Unescos officiella uppgifter. Bara några år senare hade hon passerat sin dramatiske landsman och frågan är om hon nu inte passerat också Bibeln, skriver Lars Erik Böttiger i sitt brev till deckardrottningen framför andra: Agatha Christie.

Agatha Christie (1890–1976).
Agatha Christie (1890–1976). Foto: IBL

Kära Agatha!

Har den äran på 100-årsdagen! Jag hoppas att jag på svenska får säga Du. I England hade jag naturligtvis sagt Lady Mallowan om Din make varit närvarande och Dame Agatha, om jag haft turen att få Dig på tu man hand för en intervju. Du tyckte inte om sådana och sade någon gång att Du kände Dig förföljd av journalister som av en hord gläfsande hundar.

Jag är säker på att Du i Din himmel vid Dina hundra år – den stora dagen inträffar den 15 september – är lika frisk, lika evigt vital som Dina skapade gestalter Hercule Poirot och Miss Marple. Du skötte dem så väl att de inte åldrades. Även om Miss Marple – hennes förnamn Jane nämns sällan – blev några år äldre stod Hercule Poirot alldeles stilla i ålder under den tid av mer än ett halvt sekel, då Du lät henne förekomma i 12 och honom i inte mindre än 33 detektivromaner, förutom att bägge uppträdde i ett stort antal noveller. Jag vet att Du ångrade Dig och beklagade att Du inte från början valt en ung detektiv, som kunnat åldras tillsammans med Dig. Men Du valde själv spelreglerna och nu får Du väl följa dem. Du, som i Din ungdom var en slank skönhet, i Din krafts dagar ganska stadig, hade blivit tunn innan Du lämnade detta jordelivet. Säkert är Du liksom Miss Marple oföränderlig, vithårig och spröd, men klar i sinnet och snabb i repliken.

Annons
X

Jag kan försäkra Dig att Dina böcker håller sig vitala. Dina mysterier förbryllar och roar oss lika mycket nu, som när de kom till i början och mitten av seklet. Nya upplagor ser hela tiden dagens ljus, på engelska och på otaliga tungomål. Du lär vara översatt till 103 främmande språk.

Du skrev sex vanliga romaner under pseudonymen Mary Westmacott. Du ville från början använda pseudonym också för deckarna och försökte intressera Din förläggare för namnet Mostyn Grey. Han avrådde och det blev för alltid Agatha Christie. När Din första man Archie övergav Dig ville Du bli av med hans efternamn, men då var det för sent – som författare blev Du med namnet för evigt bunden till Din förlupne make.

Redan i slutet av 1950-talet angav Unesco officiellt att Dina böcker tryckts i 400 miljoner exemplar. Då låg Du god trea efter Bibeln och Shakespeare, några år senare hade Du gått om Din dramatiske landsman och frågan är väl om Du nu inte hunnit om även Bibeln? I England har man gjort en nyutgåva av 78 detektivromaner och de sex Westmacottböckerna, och man kan finna en ny upplaga av Charles Osbornes utmärkta bok: The Life and Crimes of Agatha Christie, som kom ut 1982. Den är trevlig och ger en god och vederhäftig bild av Dig och alla Dina böcker, vars tillkomst man kan följa år från år. Det blir stora festligheter i Din födelseort Torquay, badorts- och regattastaden vid engelska sydkusten, dit den berömda Orientexpressen kommer att rulla in just på Din 100-årsdag. Man ordnar deckarfilmfestival, man sätter upp många av Dina pjäser, döper på typiskt brittiskt sätt en ny rosenart efter Dig, gör nya filmer av och ger ut nya böcker om Dina verk.

Denna artikel var införd i SvD den 29 juni 1990.

I Sverige har Jury, Tidskrift for Deckarvänner, kommit ut med sitt hittills största nummer, som på mer än 100 sidor ger många initierade och roande skildringar av Dig, Ditt liv och Dina böcker och erbjuder en komplett biografi men förser det erbjudandet med både utrops- och frågetecken. Din produktion är så stor och svåröverskådlig att man aldrig kan vara säker på att ha fått med allt på riktigt sätt.

Hur bar Du Dig egentligen åt? Du började med En Dos stryknin (The Mysterious Affair at Styles, 1921), som Du skrev för att visa Din äldre syster Madge att Du verkligen kunde skriva en detektivhistoria. Tidigare hade Du skrivit vers och utan framgång försökt Dig på den vanliga romanformen.

Du slutade efter 85 deckare och sex romaner. För Din första detektivroman fick Du 25 pund – när Du slutade kunde Du säkert inte längre räkna hur många miljoner Dina böcker inbringat. Under Din tjänstgöring på sjukhusapoteket i Torquay hade Du lärt Dig allt om gifter, en kunskap, som Du låter framskymta i en dikt i Din samling The Road of Dreams (1924):

Från Cesare Borgias tid till vår dag
Har de bjudit sin giftmedicin Stormhatten blå, dess akonitin cyanvätets blixtsnabba slag.

De ger sömn, de ger tröst
de tar smärtvågen bort
De stärker ett sorgetyngt bröst.

De ger mord, de ger hot
bringar plötsligen död
Dessa flaskor som skulle ge bot 

Och gift använde Du flitigt, det är Din favoritmetod, som begagnas av mer än 40 procent av Dina mördare.

Allra bäst var Du nog när Du helt avgränsade de misstänktas grupp, lät dem fastna i ett insnöat lyxtåg (Mordet på Orientexpressen) eller flyga från Paris till London (Den flygande döden), spela bridge i slutet sällskap (Korten på bordet) eller bjudas till en avlägsen ö (Tio små negerpojkar). Själv har Du sagt att Du särskilt tyckte om Konstiga huset och Prövad oskuld, vilket på många sätt är ett förbluffande val. I bägge finns visserligen den klassiska familjesituationen, men varken Poirot eller Miss Marple, i bägge finns en sval kärlekshistoria i ramen, trots att Du sagt att sådant inte hör hemma i en detektivhistoria, och bara i den ena används gift.

Men i En självbiografi har Du indirekt givit en förklaring. Du talar om hur trevligt det är att skriva deckare därför att det finns så många olika former man kan välja och fortsätter: "Och den form av detektivroman som har, vad jag skulle vilja säga, en lidelse – passionen att rädda de oskyldiga. Det är oskulden som är viktig, inte skulden." Prövad oskuld har detta tema redan i titeln, men det finns mycket tydligt också i Konstiga huset.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Många av Dina böcker och historier har blivit teater, oftast dramatiserade av Dig själv. Mest berömd är Råttfällan (The Mouse Trap), vars titel är hämtad ur tredje akten av Hamlet. Råttfällan har en kunglig bakgrund. När drottningmodern Mary i England 1947 skulle fylla 80 år frågade BBC hur hon ville att dagen skulle firas i radio och hon svarade att hon ville höra en pjäs av Dig. Du tog upp en gammal idé och skrev Tre blinda möss, som blev en stor framgång. Men ännu större blev Din succé när Du gjorde om radions tre blinda möss till Råttfällan, som fick sin urpremiär i London den 25 november 1952. Pjäsen går fortfarande för fulla hus och har snart avslutat sitt 38:e spelår. Den har slagit alla rekord som tänkas kan – man har t.ex. tryckt 160 ton program.

Filmskaparna har Du också lyckliggjort, många av Dina böcker har filmats flera gånger. Men det är tre filmer som står i särklass, René Clairs "…och sen var ingen kvar" (1945), byggd på Tio små negerpojkar, Åklagarens vittne (1957) med Tyrone Power, Marlene Dietrich och Charles Laughton och den stjärnspäckade Mordet på Orientexpressen (1974) med Albert Finney som Hercule Poirot och i övriga roller bl.a. Lauren Bacall, Sean Connery, John Gielgud, Richard Widmark och Ingrid Bergman, som fick en Oscar för bästa biroll. Hon spelade den svenska missionären Greta Ohlson, om vilken någon säger "Stackare, hon är svenska." Du var aldrig i Sverige men måste haft något otalt med oss svenskar. Förutom det negativa yttrandet om den stackars Greta låter Du i en annan bok en svensk sjukgymnast vara mördaren.

År 1926 betydde på många sätt en vändpunkt för Dig, eller hur? – både i negativ och positiv riktning. Din kära mor avled och Du sörjde henne djupt och länge. Din man Archie Christie förklarade att han älskade en ung sekreterare och ville skiljas. Och Du försvann och skapade därigenom det största och det enda olösta mysteriet under hela Din karriär. Man draggade i sjöar och ordnade skallgång, hela nationen deltog i letandet – medan Du fanns på ett badortshotell, där Du så småningom blev igenkänd. Men allt tystades ned och Du har inte vid något tillfälle talat om vad som verkligen låg bakom försvinnandet. Var det en reklamkupp? Var det sorg och förtvivlan? Var det en verklig minnesförlust?

Reklamkupp eller inte, det var med The Murder of Roger Ackroyd (på svenska hette den först Hur gåtan löstes och senare Dolken från Tunis) som Du samma år fick Ditt verkliga genombrott. Du dristade Dig att skriva en deckare med ett "otillåtet" slut. Alla vet i dag att mördaren inte bara är bokens jag och berättare men också läkaren i dramat. Du gav förresten gärna läkarna en släng – "de skall alltid lägga sig i!" (Tragedi i tre akter).

Om jag skulle försöka ge något svar på frågan varför Dina böcker lever så väl skulle jag först nämna Din klassiska bildning – Du läste oerhört mycket som ung, och Du kan Din Bibel, Din Shakespeare och alla de engelska barnkammarrim som så ofta bildar bakgrund och stomme i Dina böcker. Redan i skolan fick Du kritik för att Dina uppsatser var alltför fantasifulla, senare har din fantasi hjälpt Dig att ständigt hitta nya miljöer och intriger. Du är som en trollkarl, som Du själv beskriver i Trick med speglar – Du lurar oss att se i fel riktning, att ta det kort som Du själv vill. Du skildrar gärna en klassisk engelsk miljö som, även om mycket i den förändras och försvinner, ändå på många sätt är tidlös, främst genom att Du med det klassiska dramats regler håller Dig inom en begränsad ram. Du berättar om små grupper av människor och deras agerande och väljer med förkärlek en återblickande form, där mordet begåtts många år tidigare. Det ger Dig möjlighet att låta de psykologiska mekanismerna dominera, de som ger Miss Marples intuition och Hercule Poirots små grå celler tillräckligt tankematerial för att de till slut skall kunna ge oss gåtans lösning.

A A Milne, Nalle Puhs skapare, slutade en recension av en av Dina böcker med utropet: "Låt henne leva och blomstra." Det är väl just vad Du till allas vår glädje gjort och gör! Kära Agatha, till 100-årsdagen instämmer jag med Milne och sjunger "Ja, må Du leva – i 100 år till!"

Din tillgivne,

Lars Erik Böttiger

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Agatha Christie (1890–1976).

Foto: IBL Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 29 juni 1990.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X