Annons
X
Annons
X

Arne Melberg: Brev från flykten mot ensamheten

(uppdaterad)

I bokförlaget Symposions utgivning av Friedrich Nietzsches samlade skrifter har turen nu kommit till breven. De innehåller mer vardag än filosofi, men vittnar samtidigt om utvecklingen mot de drastiska tankarna som kom att karakterisera tiden som ”fri filosof”.

[object Object]
Friedrich Nietzsche (1844–1900) Foto: AOP

UNDER STRECKET

**Friedrich Nietzsche var bara 24 år **när han kallades till professor i klassisk filologi vid det lilla universitetet i Basel. Han hade kvalificerat sig med arbeten om grekiska och latinska författare. Tio år senare pensionerar han sig på grund av sviktande hälsa. I ytterligare tio år lever han som ”fri filosof”. I januari 1889 bryter han ihop och förs först till sinnessjukhus för att därefter vårdas av mor och syster tills han dör, ytterligare tio år senare, förmodligen av en ärftligt betingad hjärnskada. Efter sammanbrottet skriver han inte en rad, men före skriver han desto mer, detta trots ständiga migränattacker och sviktande syn. Den ”kritiska studieutgåva” som blev färdig på 1980-talet omfattar ungefär 11 000 sidor jämnt fördelade på färdiga verk, efterlämnade anteckningar och brev. Nietzsche skrev hela sin verksamma tid i dessa tre register och vill man skaffa sig en helhetsuppfattning om honom måste man ta sig igenom alla tre.

Detta har hittills bara varit möjligt för tyskspråkiga läsare men snart får också de svenska sin chans. När det tappra förlaget Symposion nu ger ut Nietzsches ”samlade skrifter” nöjer man sig nämligen inte med att översätta det tiotal verk som Nietzsche färdigställde. Man planerar dessutom att ge ut ett rejält urval av de efterlämnade anteckningarna och nu publicerar man två volymer brev på sammanlagt drygt 1 000 sidor, det vill säga ungefär en tredjedel av samtliga 2 850 bevarade brev. Det är i alla avseenden ett storverk och Peter Handberg, som står för översättning och kommentarer, har skött jobbet exemplariskt.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Nietzsche skriver sina brev lika spänstigt, provokativt och ibland exalterat som sina verk. Det är egentligen bara i anteckningarna som han kan koppla av, fundera, vända och vrida. Brevet har ju alltid en mottagare som han vill göra intryck på: han ömkar sig för mamman, raljerar med systern om han inte skäller på henne, bröstar sig för beundrare, ömmar för vännerna, läxar upp förläggare och andra som inte förstår hans bästa. Det är inte lätt, som Handberg skriver i sitt efterord, ”att avgöra om han i breven – precis som i sina skrifter – experimenterar med tanken eller uttalar en verklig åsikt, polemiserar eller rent av är taktisk”. Det är ofta lika svårtolkat som hos en annan flitig brevskrivare från ungefär samma tid: Strindberg. Nietzsche och Strindberg påbörjade för övrigt en korrespondens mot slutet av Nietzsches vakna liv; han hade fått läsa lite Strindberg på franska och finner det ”högst märkligt” med ”Giftas” och ”Fadren”: ”vi är fullkomligt överens rörande ’kvinnan’”.

    Annons
    X

    Breven skiljer sig från både skrifterna och anteckningarna genom att bara sällan veckla in sig i filosofin utan i stället behandla sådant som privatliv, vardagsbekymmer, mathållning, hälsa, resor, platser, ekonomi. Genom Nietzsches brev anar vi konturerna av en självbiografi som ligger betydligt närmare det liv han faktiskt levde än när han under sin sista höst ”berättar sitt liv” i ”Ecce homo”. Dock bör man inte förvänta sig några intimiteter, exempelvis vad gäller erotiken. Vi får aldrig veta vad han hade för preferenser eller om han ens hade några – i hans kultur och på den här tiden skötte man allt sådant i en ännu privatare sfär än den som behandlas i breven. Det närmaste vi kommer ömma signaler är några brev till vännen Rohde under 1870-talet (de ömmaste har inte tagits med i urvalet). En serie upprörda brev från 1882 visar att han skakades om när förbindelsen bröts med Lou Andreas-Salomé, som han friade till några gånger. Senare dyker det upp flera kvinnor bland Nietzsches bekanta, alltid intellektuella och självständiga, just sådana som han hånar i sina skrifter, men då hade han lärt sig att hålla känslorna i styr. En av dem skrev senare: ”Den hämningslöse tänkaren Nietzsche var som människa av utsökt sensibilitet, ömsint och gentemot kvinnokönet av utstuderad artighet i hållning och manér.”

    Under professorstiden odlade Nietzsche i stället manliga vänskaper plus ett intensivt umgänge med Richard Wagner. Han erbjöd sig till och med att säga upp sig från universitetet för att i stället bli kampanjledare för Wagners stora projekt: Bayreuth. Och där kommer det att gå isär: när festspelen invigs 1876 flyr Nietzsche fältet och skriver i ett brev om sin ”gränslösa besvikelse”. Det är bland de första tecknen på den stora omorienteringen i Nietzsches liv, som i denna brevutgåva markeras av de två volymerna: den första går fram till 1879, då Nietzsche pensionerar sig, medan den andra omfattar tiden som ”fri filosof”.

    Man kan dra skiljelinjen på olika ställen: vid Bayreuth 1876 eller den första vintern i Italien 1877 eller sista vintern i hemstaden Naumburg 1879 eller pensioneringen samma år. I alla händelser sker en påfallande vindkantring i Nietzsches liv och tänkande. Det blir en social och geografisk förändring: från att ha varit fast anställd och fast boende till att bli en fugitivus errans, som Nietzsche kallade sig själv: en irrande flykting, i tanke och geografi, sommartid gärna Alperna, ”6000 fot över havet och högt ovan alla mänskliga angelägenheter”. Vintertid ska det vara billiga pensionat längs Medelhavet, han tillbringar fem vintrar i Nice och växlar mellan att vara entusiastisk över stadens ”höga luft” och ”afrikanska” dofter till att håna det mondäna stöket. I mars 1887 upplever han den jordbävning som demolerar delar av staden, rapporterar i ett brev att han vaknade av skalvet, gick ut och promenerade på natten ”för att se vilka dårskaper fruktan kan driva människor till”, konstaterar att det hus där han satt och skrev ”Så talade Zarathustra” förstörts: ”Detta har den fördelen för eftervärlden att den får en vallfartsort mindre att besöka.”

    Förhållandet till Wagner och Bayreuth förändras: från att ha varit en entusiastisk wagnerian slår Nietzsche om och under sitt sista vakna år skriver han pamfletten ”Fallet Wagner”. Något av det allra sista han gör är att ställa samman den lilla volymen ”Nietzsche contra Wagner”. Två av ”vansinnesbreven” från januari 1889 går till Wagners änka, Cosima, så man förstår att allt som hade med Wagner att göra var bland det sista som lämnade hans huvud.

    1881 ser Nietzsche för första gången Georges Bizets ”Carmen” som därefter ersätter Wagners ”Tristan och Isolde” som hans favoritopera. Det betyder att han så att säga går från det tyska till det franska. Under Wagner-tiden var Nietzsche lika skeptisk till den ”fransk-judiska” kulturen som mästaren, även om han redan då fantiserade om något som aldrig blev av: att flytta till Paris. På 80-talet blev han så mycket mer kritisk mot allt tyskt och hävdade att hans språk i de sena skrifterna var mer franskt än tyskt. Han påstod att han från början var polack och han ville helst bli en ”god europé”.

    Någon antisemit var Nietzsche aldrig, inte ens under Wagner-tiden. När systern gifter sig med en känd antisemit och bidragsgivare till den militant anti-semitiska Wagner-tidskriften Bayreuther Blätter blir Nietzsche vad man får lust att kalla anti-antisemit. I ett brevutkast från 1887 till systern skriver han: ”En tysk som gör anspråk på att vara förmer än en jude bara för att han är tysk, hör hemma i en komedi: såvida han inte hör hemma på dårhuset.”

    Avståndstagandet från allt tyskt innebar kritik av ”idealismen” till förmån för den materialism han kom att utveckla i sina filosofiska arbeten, men som man bara skymtar i breven. Där dokumenteras i gengäld i stor skala den kanske mest påfallande förändringen: från vänskap till ensamhet. Vänskapen är ett stort tema i första bandet brev fram till 1879: det handlar uteslutande om vänskap mellan män, inledd av de täta kontakterna med de filologer han träffade under studietiden. I flera brev svärmar han för att han med vännerna ska upprätta en klostergemenskap, där man kan ägna sig åt seriösa samtal utan att besväras av kvinnor, universitetsplikter eller vardagliga trivialiteter. Efter vändningen låter det annorlunda. Ett avsnitt i ”Den glada vetenskapen” från 1882 kallas ”Stjärnvänskap” och börjar: ”Vi var vänner och har blivit främmande för varandra.” Så måste det också vara eftersom den fullkomliga vänskapen hör stjärnorna till: ”Så vill vi ändå tro på vår vänskap bland stjärnor, även om vi måste vara varandras fiender på jorden.”

    **Uppbrottet från det tyska **uppfattade Nietzsche som ett ”tillfrisknande”, något som blir ett lika stort tema i breven som i filosofin under 1880-talet. Men breven berättar också om ensamhet: ibland beklagar sig Nietzsche över ensamhet, ibland griper han efter den. Hösten 1880 befinner sig Nietzsche i Genua och skriver till den trogne vännen och Basel-kollegan Overbeck: ”Hjälp mig att hålla fast vid denna fördoldhet, förneka min existens i Genua – under en lång tid måste jag leva utan människor och mitt i en stad vars språk jag inte behärskar.” Några månader senare meddelar han sina planer att flytta till Tunisien för att leva ”bland muselmaner”; därmed vill han skärpa sin blick för ”allt europeiskt”.

    Svårt att säga om Nietzsche med sådana ensamhetsfantasier rationaliserar den ensamhet han hamnat i efter att ha lämnat allt tyskt; eller om han verkligen sökte upp den. Ensamheten spelar i alla händelser en stor roll i breven och kanske var den själva förutsättningen för det som utmärker hans tid som ”fri filosof” fram till sammanbrottet: de allt djärvare tankarna, de alltmer drastiska formuleringarna. I ”Den glada vetenskapen” hyllar han tanken på livet som kunskapssökarens ”experiment”. I breven kan vi följa hur han oavbrutet bygger ut sin experimentverkstad och flyttar fram sina positioner tills det inte längre finns någonstans att ta vägen.

     

    Arne Melberg
    är professor em i litteraturvetenskap vid Oslo universitet och författare bland annat till ”Försök att läsa Nietzsche” (2001).

    Annons
    Annons
    X

    Friedrich Nietzsche (1844–1900)

    Foto: AOP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X