Recension

Stjärnhimlen genom avloppsgallret | Fyra essäer om Tomas TranströmerBred belysning på litet format av Tranströmers huvudlinjer

Under strecket
Publicerad
Annons

Lagom till Tomas Tranströmers 70-årsdag i somras gav lyrikkritikern Magnus Ringgren ut en liten och till synes anspråkslös skrift där han samlat fyra tidigare publicerade essäer om diktaren, vilka i boken omarbetats och utvidgats. Bokens titel, Stjärnhimlen genom avloppsgallret, är lånad från bokens inledande essä (och ytterst sett från Tranströmers dikt ”Vinterns blick”), där Ringgren diskuterar den nedåtriktade rörelsen hos Tranströmer - lodlinjen - samt de mestadels positiva betydelser som är förbundna med den tranströmerska underjorden.
I de tre övriga texterna belyses sinsemellan olika teman. Det kan vara kritiken av 60-talsvänstern i ”Mot strömmen”; det kan vara dubbelexponeringen i ”Östersjöar” av en sjöbod och den judiska kyrkogården i Prag; eller den kristna humanismen i ”Romanska bågar”. I analysen av textstället i den långa diktsviten ”Östersjöar (vilken tidigare ägnats en hel bok av Ringgren) skrivs Tranströmer in i en tradition av svenska skildrare av den judiska kyrkogården i Prag - från Snoilsky och Levertin och fram till Wijkmark och Trotzig. Ringgren excellerar här, liksom på ett par andra ställen i boken, i en charmigt fotnotsmässig litteraturhistorieskrivning, vilken i likhet med den diskussion som förs om senkomna repliker i diktform av Clemens Altgård och Arne Säll på ”Romanska bågar”, aldrig förlorar kopplingen till de stora linjerna i författarskapet. Vad man däremot kan reta upp sig på är Ringgrens sätt att på ett elliptiskt och närmast parafrasmässigt sätt ringa in olika dikters betydelser. Stundtals träffar han visserligen mitt i prick; men andra gånger handlar det snarast om lyriskt suggestiva omformuleringar som förblir lika dunkla som den passus som skall förklaras, och ibland knappt ens omformulerar han Tranströmers ord.

Ett exempel på det senare är Ringgrens kommentar av Tranströmers ord i ett brev om att ”San Marcoplatsens kampanil började bångla med klockorna - det var oerhört gripande, det var som en sorts klockspelets Sibelius”. Efter att ha citerat dessa ord summerar Ringggren: ”Kampanilen &bånglar& med sina klockor, och klangen påminner om Sibelius.” Å andra sidan måste man konstatera att den lilla boken rymmer en tematisk och metodisk bredd som gör att Ringgren på kort utrymme och med utgångspunkt i blott ett fåtal texter, ändå lyckas ge en inträngande belysning av några av huvudlinjerna i Tranströmers rika författarskap, vilket ju även det bygger på just en förmåga att på ett mycket begränsat utrymme - och med utgångspunkt i det lilla och skenbart triviala - frammana ett stort, vittomfamnande skeende.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons