X
Annons
X
Recension

Melancholia 3 rum Brännande om barns utsatthet

Den dokumentära filmen har en formens frihet som spelfilmen sällan har – åtminstone som dessa båda filmsorter numera förvaltas. Finskan Pirjo Honkasalo bevisar detta i sin Melancholia 3 rum, en film om barn i dagens Ryssland, på olika sätt drabbade av Tjetjenienkriget.

Men Honkasalos tredelade film utgår inte från något ämne utan från ett material: förädralösa pojkar vid Kronstadts militärakademi, barn i Groznyjs ruinhögar och i ett barnhem i Ingusjien. Det är vad hon ser som bestämmer filmen, inte idén om det sedda. Vad som hade kunnat bli en föutsägbar lidandeskildring för västeuropeer förskonade från krig, får nu i stället en drömmens tydlighet – bilder förmedlade utan skyddande känslomässiga filter.
Som om filmen egentligen berör allas våra grundvillkor kallar Honkasalo filmen tre "rum" Längta, Andas, Minnas. Och trots sin titel handlar denna Rysslandssvit mer om sorg än melankoli.
Här finns närhet utan närgångenhet, medlidande utan sentimentalitet, förundran utan pekpinnar.
Jag har inte sett en sådan iskallt brännande skildring av barns utsatthet sedan Tarkovskijs Ivans barndom. Liksom den är Melancholia 3 rum brottstycken ur dödens livsform, men till skillnad från den är den också – dessvärre – en nutidsskildring.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X