Recension

Kommer aldrig att få veta om hon hörBräckliga minnen får gestalt

Prosa Kerstin Norborg Kommer aldrig att få veta om hon hör 195 s. Norstedts VEMODIG SPANING Med sin precisa och varsamt ­antydande prosa skildrar Kerstin Norborg en kvinnas minnesprocess. Det är en vacker roman som också blir en svensk socialhistoria i miniatyr, skriver ­Magnus Eriksson.

Under strecket
Publicerad
Annons

Ett barndomsminne, eller möjligen en dröm, och ett par rader från en psalm anger både utgångspunkten och livsupplevelsen i
Kerstin Norborgs nya roman
Kommer aldrig att få veta om hon hör . I minnet, eller ”den första bilden”, ligger romanjaget ihopkrupet. Hon spänner sin ”kropp i ett skrik” och hoppas att hennes mor skall höra skriket, att ”det hopskrynklade ansiktet och de små knytnävarna som slår i luften inte arbetar förgäves utan ändå gör avtryck i hennes kropp”.

Bilden är drastisk, språket obönhörligt konkret i sin förening av skilda sinnesförnimmelser. Men minnet är också osäkert. Den lilla flickan lämnades tidigt bort. Hennes mor var döende, och flickan får växa upp hos sin faster och hennes man.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons