X
Annons
X

Bourdieu avläste det moderna livets hierarkier

Sociologins historia sammanfaller med den moderna epoken, dess kultur och människa. Sociologins utveckling äger med andra ord rum parallellt med det till synes oförtrutna, om sig svepande framsteget, med hastig ekonomisk och teknisk utveckling, urbanisering och industrialisering, politisering och demokratisering, av och till med totalitära ideologier, ja allt sådant som vilat på tanken att världen och människan inte endast kunde vara annorlunda utan borde vara det och skulle komma att bli det. Sociologin var vetenskapen om denna modernitet, dess rasande förändringar, glömska och permanenta ofullbordan. Från början till slut har sociologin varit lika rörlig som det moderna samhället - kunskapsteoretiskt, ideologiskt, men också beträffande dem som befolkat den. Någon brist på personligheter har disciplinen inte lidit.

Aldrig var det så uppenbart hur sociologin levde av en modernitet som var identisk med ovisshet och genomgripande omdaning och hur detta kunde betyda såväl predikament som incitament, som i den klassiska sociologin. Robert Park beskrev den mest moderna av alla företeelser, storstaden, i termer av "kroniskt kristillstånd". För Ferdinand Tönnies var moderniteten liktydig med övergången från det naturliga och varaktiga till det artificiella och abstrakta, från Gemeinschaft till Gesellschaft. Max Weber skrev om den tilltagande "avförtrollning" som präglade det moderna samhället. Vi lämnar irrationaliteter som religion och tradition bakom oss och lär oss "behärska världen genom beräkning". Den franska sociologins förgrundsgestalt Emile Durkheim var nog bekymrad, men såg i kristendomens upplösning mest ett tillfälle för en ny, bindande kraft att träda fram. Denna bestod i sociologin själv, i sociologin som högsta och strängaste vetenskap och som lika hög och sträng politisk instans. Var världen osäker så kunde åtminstone sociologin vara säker på sin sak.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X