Annons
Recension

Brf EnsamhetenBostadsrättsförening i bråddjupt mörker

Uppdaterad
Publicerad

Ensamheten är den tredje bostadsrättsföreningen jag läser om i svensk seriekonst. Nummer ett och två var Brf Plogbillen och Brf Mårdtassen som fläktes ut på varsitt uppslag i Mats Jonssons ”Mats kamp”. I analogi med hur människor tenderar att karakterisera sina grannar utifrån slumpmässiga iakttagelser och de enstaka ljud som lyckas leta sig igenom väggar kallade Jonsson sina grannar för till exempel Kattkvinnan, Ordföranden, Strupsångaren, Kändisen, Sopkäringen och Mysteriet vid midnatt.

Också i höghuset i Göteborgsfödda Linda Spåmans tredje bok finns schablonkaraktärer som är lätta att sammanfatta i öknamn. Men där det hos Mats Jonsson någonstans finns ett underliggande hopp, ett slags grundläggande önskan om förståelse människor emellan, domineras ”Brf Ensamheten” av total hopplöshet. Här bor den blinda och bittra kvinnan som kör över sin personliga assistent. (”Tack ska du ha din äckliga… jätteloka… Jag dör. Här och nu…” kontrar assistenten i tanken, varpå hon läser högt ur senaste numret av tidningen Buffé.)

Annons
Annons
Annons
Annons