Annons
X
Annons
X

Bostadsforskare: Var ska de fattiga bo?

Vad vill staten med allmännyttan? Om man menar allvar med att minska klyftorna behövs en inkluderande bostadspolitik. Utan förändringar står den svenska bostadspolitiken inför en återvändsgränd, skriver bostadsforskaren Martin Grander.

Debatten om bostadspolitiken
Foto: Jessica Gow/TT

DEBATT | HYRESMARKNADEN

Allmännyttan står inför ett vägskäl. Den ena vägen leder mot att upprätthålla den ursprungliga generella karaktären, att fortsatt bistå med ”goda bostäder för alla”. Den andra vägen leder mot en mer selektiv karaktär, där bostäderna explicit vänder sig mot inkomstfattiga hushåll, det som i resten av Europa kallas för social housing. Vilken väg allmännyttan ska välja bör avgöras av staten, inte av kommunerna.

Sedan 2011 drivs de kommunala allmännyttiga bostadsbolagen enligt affärsmässiga principer. De förväntas därmed agera i likhet med privata aktörer på hyresmarknaden. Till skillnad från sina privata gelikar har bostadsbolagen emellertid ett lagstadgat uppdrag att verka ”i allmännyttigt syfte”, i vilket det ingår att ”tillhandahålla ett varierat bostadsutbud av god kvalitet som kan attrahera olika hyresgäster”. Allmännyttan ska alltså fortsatt stå för ”goda bostäder för alla”, som det har hetat i den svenska bostads­politiken sedan efterkrigstiden.

Förutsättningarna för att motsvara detta uppdrag har emellertid begränsats. Så tolkar åtminstone många av de kommunala bostadsbolagen själva det. Nyligen publicerad forskning visar att en konsekvens av ökade krav på affärsmässighet är att bostads­bolagen har skärpt sina uthyrningskrav för att ­minska risken för uteblivna hyresinbetalningar. För att få teckna hyreskontrakt kräver många bolag en specifik månatlig inkomst, ofta tre gånger månadshyran. ­Vidare sätts begränsningar kring vad som räknas som inkomst. Fyra av tio kommunala bostadsbolag godtar inte försörjningsstöd som inkomst. Lika många accepterar inte bostadsbidrag, trots att bostadsbidraget utgör en grundplåt i den svenska bostadspolitiken.

Annons
X

Om ett hushåll har för låg inkomst för att kunna betala för en hyreslägenhet ska bostadsbidraget kunna lyfta inkomsten. På så sätt ska hus­hållet kunna efterfråga en bostad på den ordinarie hyresmarknaden – någon särskild sektor för inkomstfattiga grupper av social housing-modell finns ju inte.

De höga kraven drabbar framför allt två grupper: debutanter på bostadsmarknaden och ensam­stående föräldrar. Om inte allmännyttan släpper in dessa grupper, vem ska då göra det? Privata hyresvärdar har liknande inkomstkrav, och släpper dessutom inte alltid sina bostäder till den offentliga bostadskön. 

Det senaste året har trösklarna till allmännyttan uppmärksammats av lokalpolitiken. Inkomstkravet har sänkts i flera kommunala bostadsbolag, bland annat i Stockholm, Göteborg och Malmö. Det visar att frågan om allmännyttans allmännyttighet avgörs på lokal politisk nivå. 

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det finns inte en allmännytta, utan snarare 290. I den ena kommunen stängs hushåll med låga inkomster ute medan grannkommunens allmännytta har generösa uthyrningskrav. I sådana kommuner blir ofta det kommunala bostadsbolaget närmast ensamt om att välkomna hushåll som till exempel uppbär försörjningsstöd. Det ökar polariseringen mellan det privata och det allmän­nyttiga beståndet. Allmännyttan riskerar att bli förknippad med social housing, det vill säga den hyresform som vi i Sverige obevekligt fjärmat oss från.

    Utvecklingen hänger också samman med rollen som bostads­byggare. De flesta kommunala bostadsbolag har i dag hög press på sig att bygga bostäder. Nya bostäder har alltid förhållandevis höga hyror. Hur ska det kommunala bostadsbolaget kunna konkurrera med andra upplåtelseformer om även nybyggda och dyra bostäder förknippas med ”socialbostäder”?

    De stora lokala skillnaderna i hur allmännyttan ­används kan således resultera inte bara i bostadssegregation inom städerna utan också i ökade klyftor mellan kommunerna. Frågan som därför måste ställas är: Vad vill staten med allmännyttan?

    Om staten menar allvar med att minska klyftorna behövs en inkluderande bostadspolitik. Den befintliga bostadspolitiska modellen står och faller med en inkluderande allmännytta. Höga inträdeskrav står tydligt i strid med den svenska generella bostadspolitiken som säger att hushållen ska kunna efterfråga en bostad på den ordinarie hyresmarknaden oavsett vilken inkomst man har. Vill staten, som man hårdnackat hittills gjort, hålla fast vid denna generella bostadspolitik krävs reformer av det lokala själv­styret i frågan om vem som släpps in som hyresgäst i allmännyttan.

    Samtal bör även föras med privata fastighetsägare kring sänkta trösklar och bostads­förmedling via den offentliga bostadskön. Utan förändringar står den svenska bostadspolitiken inför en återvändsgränd där social housing är det enda kvarstående vägvalet för att kunna erbjuda bostäder för alla grupper.

    Martin Grander

    doktorand och bostadsforskare, Malmö högskola

    medförfattare till boken ”Nyttan med allmännyttan” (Liber, 2015)

    Martin Grander Foto: Privat
    Annons
    Annons
    X
    Foto: Jessica Gow/TT Bild 1 av 2

    Martin Grander

    Foto: Privat Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X