Recension

Conspiracy in Flat FiveBosse Broberg & Nogenja Jazz Soloist Ensemble - Conspiracy in Flat Five

Under strecket
Publicerad
Annons

Det här är trumpetaren Bosse Brobergs tredje cd med sitt Nogenjaband (betyder Non Generation Jazz om det inte är bekant) och det är nog hans bästa. Klarare, renare, mer öppen än de två första. Kanske beror det också på - ack hemska tanke! - att sex av de nio styckena mer eller mindre är välkända teman - av Ellington, Strayhorn, Miles Davis och John Lewis. Tre är Brobergoriginal och han har arrangerat allt.
Broberg går ofta i närkamp med musiken. I hans albumtext förekommer begrepp som skavsårseffekter, envig, brutalt och orolig orkestersats. Han tar sålunda rejäla brottartag på Donna Lee som får en spännande uppvaktning både i ensemble och Jan Allans subtila trumpetspel. Ellingtons Warm Valley och Strayhorns Blood Count färgas sensuellt av Lennart Åbergs saxofoner. Johan Löfcrantz trumspel är bandets propeller. Annat vackert är John Högmans baryton i Django och Brobergs egen vassa trumpet i bluesen Hej Bej.

Broberg nämner för säkerhets skull en rad influenser som Gil Evans (vilken arrangör de senaste 40 åren gör inte det), Mingus och Horace Silver. Men jag envisas sedan första Nogenja-skivan 1996 med att påpeka vissa likheter - och det är menat positivt - med Gerry Mulligans Concert Jazz Band. Inte minst på den här nya skivan.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons