Annons
X
Annons
X

Stig-Björn Ljunggren: Bortglömda partiet som lade grunden för Alliansen

Lantmannapartiet, som bildades för 150 år sedan, bidrog i hög grad till det demokratiska genombrottet. Idag är det dock få som kommer ihåg partiet, som i mångt och mycket kom att bilda grunden för ­dagens allianspartier.

Arvid Posse, Emil Key och Carl Ifvarsson.
Arvid Posse, Emil Key och Carl Ifvarsson. Foto: IBL

Det är idag 150 år sedan Lantmannapartiet bildades. Det var den 10 mars 1867 på Ferdinand de la Croix ­salonger vid Brunkebergstorg som några riksdagsledamöter samlades för att formalisera sitt samarbete. Under ett par decennier kom denna organisation att vara en samlande kraft i svensk politik.

Historien om detta riksdagsparti är inte bara ­intressant eftersom det är i denna epok som dagens allianspartier har sina rötter, utan också eftersom de problem och frågeställningar som dåtidens politiker ställdes inför i viss mån kan liknas vid våra utmaningar, eller illustrerar intressanta skillnader.
Bakgrunden till partiets bildande var trefaldig.

För det första det självklara – landet och om­världen var i snabb omvandling. Industrialismens genombrott påverkade den svenska ekonomiska ordningen bland annat genom en ökad konkurrens från Amerika. Detta gjorde frågan om frihandel eller tullar till en akut politisk fråga. Och med freden, vaccinet och potatisen hade befolkningstillväxten tagit rejäl fart. Samt att landets försvarspolitik stod inför stora utmaningar.

Annons
X

Några formerade sig kring försvaret av nationens oberoende och skydd av befintliga näringar. Andra ville öka förnyelsen av ekonomin och göra den mer internationell. Dåtidens stora övergripande fråga handlade således egentligen om ett vägval, mellan det globala och det nationella.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    För det andra gjorde Sverige vid denna tidpunkt en epokgörande förändring av landets politiska ­arkitektur. Ett tvåkammarsystem infördes. Arkitekterna bakom denna övergång insåg att den gamla ståndsriksdagens fyra kammare – som valdes av adeln, prästerna, borgarna och bönderna – inte längre fungerade. I stället skapades en ordning där den andra kammaren (den ”lägre” som den först kallades) hade en mer folklig förankring, medan den första kammaren skulle väljas mer indirekt och vara en garant för den rådande samhällsordningen.

    När den nya riksdagen samlades i början av 1867 försökte den sittande regeringen konsolidera sin ställning genom en partibildning baserad på de krafter som tidigare utgjort deras stödtrupper. ­Detta parti kom att kallas för ”de ministriella” (eller ”intelligensen”) och var egentligen inte tänkt som något annat än ett riksdagsbaserat nätverk som vid behov backade upp regeringen. Men denna naturliga säkerhetsåtgärd från regeringens sida skapade en inte helt beräknad reaktion hos oppositionen. På grundval av tidigare samarbete under ståndsriksdagen kom därför en motsvarande partibildningsrörelse att initieras hos övriga i riksdagen. Lantmannapartiet blev till.

    Således formerade sig Lantmannapartiet som en oppositionsrörelse. Några ambitioner att själva ­bilda regering fanns inte från början.

    Den tredje bakgrundsfaktorn till Lantmanna­partiets bildande är, som alltid i politik, tillfällig­heternas spel. Inte minst betydelsefullt var här de starka personligheter som möttes i uppspelet till Lantmannapartiets bildande. Dels fanns där några mycket begåvade och organisationsskickliga bönder – dels några ”herrar” från adeln som var irriterade på regeringen och till en del också drevs av hämnd­begär och karriärlusta. Till de senare hör definitivt den som kom att bli partiets ledande kraft – och småningom skulle bilda regering – nämligen den skånske aristokraten Arvid Posse. En annan företrädare var Emil Key, som i tal och skrift kom att bli partiets ­ledande förtroendeman (samt far till Ellen Key).

    Men dessa godsägare och herrar hade aldrig lyckats bilda ett parti utan en grundplåt av bönder och hemmansägare som formerats redan under ståndsriksdagens sista år. Här finner vi en lång rad folk­bildare, kommunala förtroendemän och ivriga samhällsförbättrare, stundtals rätt originella och lämpliga för att illustrera begreppet ”bondslug”. Carl Ifvarsson är den som här måste nämnas. Han var en av dessa som gått den långa vägen från lokala uppdrag till riksdagen, och väl där försökte disciplinera bondeståndet, avstå från dryckenskapet och kortspelet, verka för att kompetens gick före foglighet, och framför allt hitta pragmatiska lösningar på gemensamma problem.

    Vid sidan om dessa personligheters betydelse fanns en annan faktor som troligtvis påverkade det politiska klimatet vid denna tidpunkt – och som vore värd en mer grundlig undersökning. De som skrivit om Lantmannapartiet har oftast i förbigående noterat att just dessa år från 1867 och framåt präglades av svår missväxt. Isarna låg kvar långt in i sommaren och den tidiga frosten gjorde inte minst Norrland drabbat av svält, en katastrof som bland annat gav inspiration till ”Barnen från Frostmo­fjället” och nyligen har skildrats livfullt i litteraturen.

    Att denna klimatförändring förorsakade politiska bekymmer kan vi mest ana i de officiösa förkunnelserna. Men resultatet var bland annat en ökande emigration och behovet av att även Norrland fick en järnväg. Således började ett starkt omvandlingstryck att göra sig gällande. Inför dessa problem kom såväl riksdag som regering att tvingas till svåra beslut och modiga insatser. De första decennierna kom Lantmannapartiet att spela en mycket viktig roll.

    Det som slår en sentida betraktare är att dagens partier borde begrunda det faktum att Lantmannapartiet, trots sin stora historiska betydelse, idag är fullständigt bortglömt. De då ledande politikerna kom genom sitt ansvarsfulla agerande att skapa en sansad övergång från ståndsriksdag till tvåkammarsystem. De lade grunden för vårt parlamentariska särdrag där regeringar kan hanka sig vidare på riksdagens ­tolerans snarare än att behöva ha en majoritet i ­ryggen. Men minnesplaketter och statyer lyser med sin frånvaro. Vår tid anses börja med det demokratiska genombrottet och den allmänna rösträttens genomförande. Lantmännen är puts väck!

    Som tidigare nämnts var Lantmannapartiet ­något mer disciplinerat än tidigare partibildningar i riksdagen, men långt ifrån dagens hierarkiska ordningar. Dåtidens riksdagsledamöter såg det som en styggelse att följa en partilinje. I viktiga frågor kunde det gå för sig, men inte som allmän rekommendation. Det har hävdats att viktiga omröstningar markerades genom att någon av de ledande i partiet tog fram sin näsduk. Det var en diskret uppmaning att följa partilinjen. Annars var det fritt fram att gå efter egen kompass.

    Ett tydligt exempel på hur fritt riksdagsleda­möterna tolkade sitt uppdrag var att det fanns de som medverkade både vid Lantmannapartiets ­bildande – och i det konkurrerande Ministeriella partiet. Denna avvaktande hållning grundades på synsättet att partierna var ett instrument för egna strävanden. Inte tvärtom, som idag.

    En av lantmännen lär exempelvis ha yttrat: ”Herrarna talar om allmänna opinionen, vad är det för slag? I min ort är det jag.” Och en av ”cheferna”, som de ledande i partierna på den tiden kallades, fick av kungen frågan om Lantmannapartiet skulle stödja den nybildade regeringen. Svaret var att ”Lantmannapartiet följer greve Posse till konseljdörren, men inte längre”. Vilket innebar att lantmännen skulle släppa fram regeringen, men inte garanterade dess fortbestånd. Detta trots att Posse var från deras eget parti. Dessa resonemang påminner om sådant som dagens riksdagsledamöter alltjämt brottas med – och vi kan lätt se hur det påminner om diskussionen kring decemberöverenskommelsen.

    Och med risk för att vi känner igen alltför mycket kan också Lantmannapartiets fortsatta utveckling ­följas. Partiet sprack på tullfrågan i protektionister och frihandlare 1888. Konflikten mellan dem kom att aktivera ett folkligt engagemang för politiken i riksdagen som lade grund för dagens ordning. ­Väljarna började ställa krav på att deras representanter skulle följa folkets vilja, inte gå efter eget huvud. Detta är en tankemodell som i vår tid drivits mycket långt. Partiledningarna ställs till svars i medierna för att de inte följer sina väljares exakta åsikter, ens i komplicerade frågor. Och ofta hävdas idealet att riksdagsledamöterna borde efterlikna sina väljare till kön, inkomst och utbildning.

    Till detta har i vår tid lagts en ökad betoning på personval, där representanterna profilerar sig som individer, mycket i samma anda som Lantmannapartiets självständiga företrädare. Men samtidigt avkrävs de valda politikerna en ovillkorlig lojalitet med sina respektive partier. En ekvation som inte går ihop.

    Hur blev då Lantmannapartiets fortsatta öde? Efter att tullstriden sjunkit undan återförenades de (1895), men partiets dominans hade börjat klinga av. En ny tid nalkades. Arbetarrörelsen steg fram som den ledande politiska kraften. Liberaler med radikala demokratiska ambitioner hade framgångar. Lantmannapartiets konservativa strävanden fick allt svårare. Så småningom kom de kvarvarande lantmannapartisterna att ingå i den grupp som 1904 grundade Moderata samlingspartiet, fast då under namnet Allmänna Valmansförbundet.

    Och Lantmannapartiet hade lärt Sveriges bönder och landsbygdsbefolkning att de kunde organisera sig i partier, vilket i början av 1900-talet gav upphov till det som idag är Centerpartiet.

    Det är inte heller svårt att hitta de politiska rötterna till dagens Liberalerna i Lantmannapartiets radikala falang.

    (Inom parentes ska tilläggas att Kristdemokraterna bildades 1964 av framför allt kulturkonservativa personer med bakgrund i Moderaterna.)

    Med detta inte sagt att någras förhoppning om att Alliansen ska bli ett slags Lantmannapartiet 2.0 kommer att uppfyllas. Däremot kan vi konstatera att dåtidens konflikt, mellan frihandlare och protektionister, ytterst det globala och det nationella, fortfarande har tillräckligt med styrka för att definiera det politiska landskapet.

    Annons

    Arvid Posse, Emil Key och Carl Ifvarsson.

    Foto: IBL Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X