X
Annons
X
Film
Recension

Borg ”Borg” snygg och spännande – men humorlös

Storfilmen om Wimbledofinalen mellan Borg och McEnroe är snygg men slutar när det börjar bli intressant på riktigt. Anna Hellsten hade hellre sett en film om sportswearkungen Borg.

Sverrir Gudnason gör Björn Borg som en sluten och nitisk typ.
Sverrir Gudnason gör Björn Borg som en sluten och nitisk typ. Foto: Julie Vrabelova/Nordisk Film

Jag är kanske i minoritet, men det har alltid känts som om det är Björn Borgs post-tennis-period som varit den överlägset roligaste: åren med Jannike Björling och Loredana Bertè, som stickat- och sportswearkung med Rohdi Heintz. Men när det stoiska tennisundret nu blir långfilm är det såklart idrottshjälten vi möter, skildrad under upploppet av tenniskarriären då en lynnig amerikan vid namn John McEnroe försöker utmana honom (i Sverige heter filmen bara "Borg", medan den utländska titeln är "Borg vs McEnroe", den sistnämnda är en betydligt bättre varudeklaration).

Det är alltså 1980 och snart dags för Wimbledon. Björn Borg har vunnit fyra gånger men behöver en femte vinst för att bli legendarisk. Sverrir Gudnason spelar en porträttlik Borg och filmen skildrar honom som en sluten och nitisk typ som mest av allt verkar vilja dra sig tillbaka med fästmön Mariana, medan Shia LaBeouf gestaltar John McEnroe som tvärtom visar sin ärelystnad med hela sin varelse, från skrävlandet inför vännerna till hotellrumsväggen där han med en tuschpenna systematiskt ritar upp sin väg till den tänkta segern.

Sverrir Gudnason gör Björn Borg som en sluten och nitisk typ.

Foto: Julie Vrabelova/Nordisk Film Bild 1 av 2

Shia LaBeouf som McEnroe.

Foto: Julie Vrabelova/Nordisk Film Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X