X
Annons
X

Borde läkare ha avkortat våra liv?

STATEN SKA INTE REGLERA LIVET Vi har båda legat som vårdpaket och känt dödsångest och dödslängtan. Men vi har också sett solen och hört musiken. Idag är vi glada för att inga klåfingriga doktorer förde samtal med våra anhöriga om ”läkarassisterat livsslut”, skriver Martin Engqvist och Claes Hultling, båda svårt ryggmärgsskadade och förlamade.

November 2000. Martin Engqvist ligger på neurointensiven på Karolinska sjukhuset i Solna, totalförlamad och oförmögen att andas och äta. ”Flera gånger uttyckte jag min önskan om att få dö. Borde läkarna ha hjälpt mig att ta mitt liv?”, undrar Martin, som skriver tillsammans med läkaren Claes Hulting, också han förlamad.
November 2000. Martin Engqvist ligger på neurointensiven på Karolinska sjukhuset i Solna, totalförlamad och oförmögen att andas och äta. ”Flera gånger uttyckte jag min önskan om att få dö. Borde läkarna ha hjälpt mig att ta mitt liv?”, undrar Martin, som skriver tillsammans med läkaren Claes Hulting, också han förlamad. Foto: JOHAN OLSSON

Julen närmar sig. Den känns lite extra kall i år. I Sveriges riksdag, i Statens Medicinsk-Etiska Råd och bland andra makthavare och debattörer lanseras idéer om att lagstifta om dödshjälp. Alla använder inte det ordet, det talas istället om ”läkarassisterat livsslut” och annat som låter mindre brutalt.

November 2000. Martin Engqvist ligger på neurointensiven på Karolinska sjukhuset i Solna, totalförlamad och oförmögen att andas och äta. ”Flera gånger uttyckte jag min önskan om att få dö. Borde läkarna ha hjälpt mig att ta mitt liv?”, undrar Martin, som skriver tillsammans med läkaren Claes Hulting, också han förlamad.

Foto: JOHAN OLSSON Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X