Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Ryska dagsedlar Bör läsas av alla som intresserar sig för Ryssland

(uppdaterad)

Ryska dagsedlar

Författare
Genre
Prosa

Övers: Johan Öberg 182 s. Ersatz

Den avantgardistiske ryske poeten Lev Rubinstein publicerades i väst tio år innan han publicerades i Ryssland. Det ger en ganska god bild av hans person och gärning: alltid med ett uppkäftigt långfinger mot Kreml. Rubinsteins konceptpoesi skrevs bland annat på indexkort och gjorde honom till en av de mest respekterade inflytelserika ryska litterära rösterna i den moderna eran.

Hans oppositionella frankhet spiller naturligtvis över i hans essäkonst, ur vilken ett urval antologiseras i föreliggande volym. Samlingen av korta, ofta humoristiska stycken inleds med ett förord där författaren uppmanar läsaren att göra lite som den vill med genreindelningen. Många av texterna skrevs ursprungligen för den ryska sajten grani.ru, så pass kontroversiell att den då och då blockeras av ryska staten. Därför har de ofta karaktären av bitska krönikor.

Bland annat reflekterar Rubinstein över det underskriftslösa dokumentet ”Den statliga kulturpolitikens grunder” (makthavarna understryker att Ryssland inte är Europa och därför inte har en europeisk kultur), det sovjetiska arvet och den stalinistiska nostalgin (vissa vill ha folkomröstning om att återta namnet Stalingrad), publikflirtande ungdomsfestivaler och ett ukrainskt-ryskt orkesterslag i Krim på 60-talet.

Annons
X

Och så handlar det om USA förstås, USA som fortfarande gärna låter ärkeskurkarna i Hollywoodfilmerna vara ryska gangsters. Rubinstein beskriver det komplexa ryska förhållandet till USA under 50- och 60-talen: ”På den tiden älskade man Amerika. Hemligt och passionerat. Naivt och ängsligt, som tonåringar.” Via den stora amerikanska utställningen i Moskva 1959 stiftade de unga bekantskap med det förföriska bruna giftet Coca Cola, och de fashionabla västerlandsälskande så kallade *stiljagi *drömde om ”jeans, jeans, jeans”, Chuck Berry, Elvis Presley och tuggummi. Texterna om det kommunistiska förflutna låter dock direkt idylliska i jämförelse med den akuta oron för dagsläget i Ryssland.

Bäst är Rubinstein när han funderar kring litteratur och poesi, som i den utmärkta ”Indirekt anföring”, om citat och varför vi citerar när vi ändå aldrig lär oss - eller ens vill lära oss – av klassikernas varningar och uppmaningar. Sagt med de verkligt stora ryska mästarna i ryggen.

Samma problem dyker upp i en av de senare texterna, om krisen i Ukraina. Konfronterad med den annalkande katastrofen, med det hotande kriget, upptäcker människan att språket sviker. Särskilt besvärligt blir detta för dem som arbetar med att tycka, tänka och definiera. Propagandan och den rådande diskursen har förvrängt orden:

”Trots allt försöker vi övervinna stumheten. Och i dessa plågsamma, reflekterande, nästan atavistiska försök hamnar vi ofelbart med näsan i de texter som vi en gång fick läsa i skolan.”

Är det ett tecken på att litteraturen behövs, eller att den är värdelös? Poesin kan ju utnyttja språkets möjligheter till frigörande förvirring. Om sin egen tid som dissidentpoet skriver Lev Rubinstein att det ”språk som var obegripligt för makten” var mer irriterande och effektivt än det uppenbart antagonistiska, det som stod på barrikaderna och skanderade. Den som äger språket äger nyckeln till förändring, men människan i Rubinsteins verklighetsbeskrivning riskerar alltid att gå i cirklar genom att gå med på att dra upp samma gamla (sovjetiska) debatter igen.

”Ryska dagsedlar” ger en viktig inblick i landet som Winston Churchill beskrev som ”a riddle, wrapped in a mystery, inside an enigma” – det må vara en politiserad inblick, kanske en partsinlaga, men en ärlig och frank sådan. Lev Rubinstein bör läsas av alla som intresserar sig för Ryssland.

Annons
Annons
X
Bild 1 av 2
Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X