Annons

Bondfångeri och raffinerad förförelse

Under strecket
Publicerad

Arto Paasilinna Världens bästa by (Maailman paras kylä) Övers: Camilla Frostell 277 s. Brombergs. CA 270:- Han har skrivit över 30 böcker, han finns översatt till 29 språk, han har tryckts i sex miljoner exemplar. Han är populär och omstridd. I sitt hemland är han avskydd av en del, älskad av en del. Ett mellanläger läser varannan bok och tycker att hans humor ibland blir tröttsam och alltför burlesk. Attityderna stör inte Arto Paasilinna. Profet i hemlandet har han aldrig funderat på att bli, däremot kanske byggmästare. För sin byggnadsiver får han utlopp i romanerna men också i verkligheten. Minst nio hus har han byggt och om det handlade den förra boken, ”Nio drömmar”. Och i den nya, Världens bästa by, fortsätter hyvlandet, målandet och sågandet. Ur texten lyser en alldeles bedövande lycka över att kunna gjuta en grund, förvandla stockar till väggar, dra in el och plugga element. I kombination med Paasilinnas speciellt nordliga naturkänsla, ett gehör för mujkor, abborrar och vresiga björnar som gillar bärplockande postfröknar, får berättelsen lyster och rörlighet, ja, man kan tala om frihet och friskhet. Arto Paasilinna bygger ett märkligt Utopia kring en kyrka, som huvudpersonen Eemeli Toropainen lovat sin farfar Asser att bygga. Asser är flerfaldig kyrkobrännare, han är mån om sitt eftermäle. Något ändamål med kyrkan är inte nödvändigt, den ska bara påminna om hans nödvändiga och viktiga gärning i livet: kampen mot överheten, nu när han ligger på dödsbädden och ska möta den store domaren. Men egentligen är idén kläckt på rent jäkelskap.

Så grundas Dödskyrkostiftelsen, så växer kyrkan fram och runt den en hel by, rentav den församling farfar Asser ansett onödig. Mitt ute i ödemarken, vid Ukonjärvi, föds ett samhälle, som kommer att spegla världen, ända fram till 2022. Eemeli Toropainen är visserligen en stadig man i 45-årsåldern med en väl uttänkt tidtabell för kvinnor, men han är också i stånd att ständigt häpna och förundras. Hans stora förvåning hindrar honom inte att ta chansen, fånga ögonblicket. Det visar sig vara många ögonblick att samla in. Paasilinna skriver ivrigt och lustfyllt om självhushållning, om en spirande turistnäring, om tillresande miljöaktivister, duktiga på att under säsong hitta rötter och örter, mindre skickliga att vid vinterns ankomst bygga sig hyddor. Han berättar om arbetslösa som hittar en fristad, om skumma amerikaner som sysslar med organstöld och vill starta likimport, eftersom den lilla byns kyrkogård lider brist på döda, inte ens farfar Asser vilar ännu i jorden.

Annons
Annons
Annons