Recension

Bombay dreamsBombaydrömmar bjuder på befriande glädjetripp

Under strecket
Publicerad
Annons

Vad blir det om man korsar det adopterade barnets identitetskonflikt med Bollywoodfilmens färgsprakande kitsch? Går det att ens föreställa sig? Och går det i så fall att genomföra på vita duken? Svaren är Bombay dreams, nej och ja, tydligen. Lena Koppel, som har en lång filmkarriär på SVT bakom sig, visar med sin långfilmsdebut att detta koncept faktiskt fungerar - till och med fungerar mycket väl.

Ebba blev adopterad till Sverige som treåring och bor tillsammans med sin mamma i en förort till Stockholm. Liksom de flesta i hennes tonålder upptas dagarna av umgänge med kompisar, träning och kärlekstankar. Men därtill drömmer hon om Indien, landet där hon föddes och där hennes biologiska föräldrar någonstans bor. Gång på gång frågar hon om sitt ursprung och gång på gång svarar hennes mamma att ”allt man vet är att du lämnades på trappan till barnhemmet i Bombay”. Vilket, till
Ebbas skräckblandade förtjusning, visar sig vara en lögn då hon hittar ett par brev från sin indiska mamma, väl undangömda i garderoben. Den enda hon avslöjar sitt fynd för är bästisen Camilla och tillsammans börjar de två smida hemliga planer på att resa till Bombay på jakt efter Ebbas rötter.
Trots den tunga problematik som utgör grunden är ”Bombay dreams” en befriande lättsmält film, utan pedagogiska pekpinnar eller välmenande kvasipsykologiska utvikningar. Tack vare regissörens lätta handlag befinner vi oss långt från ungdomsprogrammens brevfilmer, i en vardaglig värld där fantasier om framtiden sprängs in som strålande, sprittande dansnummer à la Bollywood på ett sällsynt humoristiskt sätt - men där dessa drömmer också enkelt krossas av verklighetens brutaliteter.
Visst finns här några av de i svensk ungdomsfilm stående schablonpersonligheterna; bitchen, snyggingen och puckot, men dessa får sådan övertygande motvikt av de centrala personporträtten att de må förlåtas. Gayathri Mudigonda imponerar
i rollen som den sökande Ebba: Hon har det mesta man kan önska sig men känner sig ändå trasig, hon längtar till Indien men vet inte vad som finns där och hon slits mellan kärleken till och ilskan gentemot sin mamma.
En mamma, suveränt spelad av Sissela Kyle, som ger vad hon har för att skapa åt sig och Ebba ett bra liv fyllt av kärlek, vardagsfest och trygghet - men ändå aldrig blir den löjliga supermamma vi alltför ofta ser på film.
Men längst i minnet stannar ändå Nadine Kirschons Camilla, en anarkistisk och uppfinningsrik bästis vars rappa repliker, uttrycksfulla minspel och randiga halsdukar får duken att lysa var gång gör entré.
”Bombay dreams” är just den oförargliga glädjetripp alla vi huttriga höstblekingar behöver nu.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons