Annons
X
Annons
X

Madeleine Hessérus: Bolsjojteatern en scen för den ryska själen

Dramatiken tycks minst lika intensiv bakom som på Bolsjojteaterns ryska nationalscen. En ny bok tar oss med bakom kulisserna på ­balettens mecka och sammanfattar 240 års historia fylld av lögner, komplotter och korruption, men också av oöverträffad scenkonst.

Ur Bolsjojteaterns uppsättning av Aram Chatjaturjans Gajane-balett, 1957.
Ur Bolsjojteaterns uppsättning av Aram Chatjaturjans Gajane-balett, 1957. Foto: IBL

En januarikväll 2013 överfölls Bolsjojbalettens konstnärliga ledare Sergej Filin utanför sitt hem i Moskva av en maskerad man som kastade batterisyra i hans ansikte. Sergej Filin föll ihop i snön på gatan, medan attentatsmannen flydde i en väntande bil. Attentatet hade iscensatts av en av de anställda dansarna vid Bolsjoj, solodansören Pavel Dmitri­tjenko, som starkt ifrågasatte Filins ledarskap. Han hävdade också att han själv och hans flickvän förfördelats vid rollbesättningar och turnéer.

Under brottsutredningen spreds rykten om att högt uppsatta politiker i Kreml skulle vara inblandade – något som inte var helt orimligt med tanke på den ställning Bolsjojteatern alltid haft som inte bara konstnärlig utan också politisk maktfaktor. Någon sådan politisk inblandning i brottet kunde emellertid inte fastställas och Dmitritjenko dömdes till sex års fängelse. Sergej Filin förlorade delvis ­synen.

Med utgångspunkt från den här tabloidskandalen har Simon Morrison, musikkritiker och professor vid Princeton University, skrivit en initierad och skakande skildring av Bolsjojteaterns historia bakom kulisserna, ”Bolshoi confidential: Secrets of the Russian ballet from the rule of the Tsars to today ” (Liveright), som spänner över 240 år, från år 1776 när teatern grundades fram till våra dagar. Även om Bolsjojteatern också rymmer opera och musik, så är det balettens roll som Morrison behandlar, och han menar att den tragiska händelsen 2013 bara är ett exempel av flera som visar hur problem och ­konflikter, av hävd och sedan urminnes tider, tagits om hand på Bolsjoj.

Annons
X

Simon Morrison har sökt i de ryska arkiven, i museer och bibliotek där dokument bevarats. Han har studerat brev och minnesanteckningar från dansare, redovisningar av biljettintäkter, brandinspektionsrapporter och censurerade libretton. Från tusentals dokument har Morrison fångat upp en historia som kanske skulle kunna sammanfattas med Bolsjojs mesta prima ballerina Maja Plisetskajas ord: ”Det ­existerar ingen sanning bakom scenen.”

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Nej, när man med Morrison får kika in bakom kulisserna till Bolsjoj får man sig till livs en härva av lögner, komplotter, censur och korruption vid sidan om sexuella övergrepp och brutalitet. De mest hårresande av berättelser framförda på Bolsjojs scen tycks inte kunna mäta sig med dramatiken bakom scenen.

    Maja Plisetskaja, det sena 1900-talets stora balettstjärna på Bolsjoj, som Morrison ägnar ett helt kapitel, vittnar om flera sådana händelser. Och hon kan också ses som ett exempel på hur Bolsjoj­teatern alltid styrts och varit avhängigt av nationens politiska ledare. Som Morrison uttrycker det: i Ryssland är politik teater och teater politik.

    Maja Plisetskaja och Vladimir Preobrazjenskij instrueras av Jelizaveta Gerdt, 1947. Foto: Ryska statsarkivet för litteratur och konst

    Maja Plisetskajas föräldrar arresterades under Stalintiden och fördes till arbetsläger där fadern avrättades. Själv stod hon under ständig bevakning av KGB, och hon var tvungen att skriva förnedrande brev till Chrusjtjov för att få tillstånd att åka på turné till USA, brev där hon gick ed på att hon inte ämnade hoppa av till väst, och där hon ursäktade sig för att ”ha betett sig oförsvarligt illa” och inte respekterat den nödvändiga KGB-bevakningen. Några år senare blev hon utslängd ur en limousine av en överförfriskad Leonid Brezjnev när hon försvarade sig mot hans tafsande. På något sätt förmådde hon dock hantera beroendet till makten: hon utnämndes till ”Folkets artist” 1958 av Chrusjtjov, och i samband med det misslyckade statskuppsförsöket 1991 visade varje kanal i den statliga televisionen en ­inspelning av baletten ”Svansjön” med Plisetskaja om och om igen, samtidigt som pansarvagnarna rullade in i Moskva.

    Bolsjojteatern – namnet betyder ”stora teatern” – är sedan 1824 belägen på Teaterplatsen i centrala Moskva nära Kreml, uppförd på ruinerna av en tidigare teater som förstörts vid en brand. När den nya teatern stod färdig häpnade utländska besökare över dess storlek, och man förvånades över den ­arkitektoniska elegansen som inte stod Milanos La Scala efter. Det här var ingenting man väntade sig av ett land som plundrats på det mesta under Napoleonkrigen. Men redan nu, under första hälften av 1800-talet, var Bolsjojteatern, som Morrison noterar, något mer än bara en vacker byggnad för musik och dans. Tsar Alexander I insåg att han hade det självuppoffrande ryska folket att tacka för att tsardömet klarat sig undan Napoleons härjningar, och teatern blev en institution med syfte att verka som samlande kraft inom nationen. Man lyfte fram de gamla sagorna, myterna och danserna från folkkulturen. Det var också ur denna folkkultur som den typiska, muskulösa och ekvilibristiska ryska baletten – den kanske mest ryska av alla ryska konstformer – så småningom kom att födas, och verk av tonsättare som Tjajkovskij, Rachmaninov och Prokofjev fick urpremiär på Bolsjoj.

    Alexander II på Bolsjojteatern 1856, kromolitografi. Foto: IBL

    Samtidigt har teatern fram till våra dagar överlevt mängder av yttre och inre påfrestningar: bränder, revolution (bolsjevikerna övervägde att spränga teatern i luften, men behöll den, målade över de dekadenta freskerna och bröt upp marmorgolven), andra världskrigets bombningar, Stalins terrorvälde och korruptionshärvor. Dessutom har Moskvafloden långsamt underminerat teaterns gamla bärlinor (under en föreställning 1902 sjönk delar av teatern ner i leran så hastigt att dörrarna till tsarens loge inte gick att öppna).

    År 2005 påbörjades en omfattande restaurering av teatern som kom att ta sex år och kräva miljardbelopp. Teatern har uppgraderats med det senaste i teknik och fått ny akustik, men i övrigt har man ­vridit klockan tillbaka till tsarernas tid. Borta är varje spår av hammaren och skäran (en kritisk röst, en före detta firad dansare på Bolsjoj, har kallat det ”historieförfalskning” och hävdat att Bolsjoj nu liknar ett ”turkiskt hotell” – han ströks från gästlistan till galapremiären), den kejserliga dubbelhövdade ­örnen är tillbaka, all gulddekor har återställts, munkar från Moskva har under tre års tid broderat sidendraperier till den kejserliga (president-)logen, och den väldiga kristallkronan har återfått lys­kraften i sina prismor.

    Sergej Prokofjevs ”Sagan om stenblomman” uppfördes av Bolsjojbaletten 1959. Foto: IBL

    På Youtube kan man se galapremiären 2011 där dåvarande ryska presidenten Dmitrij Medvedev invigningstalar. Han kallar Bolsjojteatern ”ett av vårt lands främsta nationella varumärken”. Ordvalet kan väl sägas spegla det nya Ryssland, men säger sam­tidigt något om Bolsjojteaterns roll i Ryssland som maktfaktor och kulturellt kapital. Galapremiärens publik, celebriteter och statsmän, hade bjudits in av president Medvedev. I You­tube-filmen skymtar man legendariska koreografer och ballerinor, liksom representanter för makteliten. I en av de prominenta logerna ser man en hårt sminkad 86-årig Maja Plisetskaja samtala stelt med Boris Jeltsins änka.

    Vill man använda en klichéfylld metafor skulle man kunna säga att Bolsjojteatern representerar den ryska själen. Den platsen i det nationella medvetandet har dock inte alltid ­varit självskriven, poängterar Morrison. Under hela 1800-talet, när St Petersburg var huvudstad, hade Mariinskijteatern det ekonomiskt bättre förspänt, och det var där de stora balett­stjärnorna föddes (och många av de berömda ­dansare i modern tid som vi här i väst känner till namnet, däribland avhoppare som Rudolf Nurejev och Michail Barysjnikov, tränades där). Att Bolsjojteatern successivt kom att spela en allt viktigare roll i balettens värld handlade om att Moskva av praktiska och politiska skäl blev Sovjetunionens huvudstad. Och den nya staten föddes de facto inom Bol­sjojs fyra väggar: vid en kongress i Bolsjojteatern i december 1922 utropades staten Sovjetunionen. I fortsättningen skulle balettföreställningar följa på officiella tal av ledare som Lenin, Stalin och Chrusjtjov. Och Bolsjojteaterns repertoar kom att styras och censureras av kommunistpartiet.

    Att Maja Plisetskaja hade en nära (om än stundtals ofrivillig) kontakt med flera av Sovjets ledare och statsmän är intressant, men kanske inte helt överraskande mot bakgrunden av Bolsjojs historia. Morrison beskriver hur dansarna var helt beroende av makthavarna redan under tsartiden, och levde under närmast slavlika förhållanden. Föräldralösa flickor sattes i balettskolan vid Bolsjoj för att senare bli hålldamer till män inom aristokratin. Föll de ­firade stjärnorna i onåd förlorade de också ofta ­publikens gunst – lejda hejarklackar uttryckte sitt missnöje genom högljudda burop (vid ett tillfälle kastades en död katt upp på scenen!). Polis kunde tillkallas under de tumultartade föreställningarna, och dansaren, som efter sådana incidenter inte ­sällan avskedades, såg ofta ingen annan utväg än att prostituera sig på gatan.

    Maria Alexandrova, närmast kameran, utnämndes till prima ballerina vid Bolsjojteatern 2004. Foto: Laurie Lewis/IBL

    De trakasserier som drabbade solisterna vid Bolsjoj var ändå ingenting mot de övergrepp som mindre framstående dansare utsattes för. Morrison berättar om den tonåriga dansaren Avdotja Arshinina som 1847 medvetslös dumpades utanför ett sjukhus svårt misshandlad och med ”svartnande genitalier” efter en gruppvåldtäkt, ledd av en prins Boris Cherkassky. Hon dog av sina skador, prinsen satt häktad under några månader men dömdes aldrig för brottet – ett brott som i brutalitet till och med överträffar attentatet 2013 mot Sergej Filin.

    I ”Bolshoi confidential” beskriver Simon Morrison livfullt hur Bolsjojs balettscen genom tiderna varit en del av Rysslands politiska scen, och hur svår balansakten politik-teater kan vara. Maja Plisetskaja lyckades under sin ovanligt långa dansarkarriär, från Stalintidens skräckvälde över kalla kriget och in i glasnost, trots en viss frispråkighet, ändå med framgång balansera sitt konstnärskap inom Bolsjojs ­väggar. När hon vid galapremiären av Bolsjojs åter­invigning samtalar med Jeltsins änka i logen bakom de röda sammetsförhängena är det kanske det man ser i hennes stela, hårt sminkade maskansikte: att rysk balettkonst vid sidan om sina svanar och sago­prinsessor också är pansarvagnar och hårdvaluta.

    Annons

    Ur Bolsjojteaterns uppsättning av Aram Chatjaturjans Gajane-balett, 1957.

    Foto: IBL Bild 1 av 5

    Maja Plisetskaja och Vladimir Preobrazjenskij instrueras av Jelizaveta Gerdt, 1947.

    Foto: Ryska statsarkivet för litteratur och konst Bild 2 av 5

    Alexander II på Bolsjojteatern 1856, kromolitografi.

    Foto: IBL Bild 3 av 5

    Sergej Prokofjevs ”Sagan om stenblomman” uppfördes av Bolsjojbaletten 1959.

    Foto: IBL Bild 4 av 5

    Maria Alexandrova, närmast kameran, utnämndes till prima ballerina vid Bolsjojteatern 2004.

    Foto: Laurie Lewis/IBL Bild 5 av 5
    Annons
    X
    Annons
    X