Annons

Boktjuven som drabbades av hjärtesorg

Jean Genets ”Begravningsståt” har översatts till svenska
Jean Genets ”Begravningsståt” har översatts till svenska Foto: Stephen Shames/IBL

Jean Genets ”Begravningsståt” är en ung författares nej till ett patriarkalt, homofobt, rasistiskt och förljuget Frankrike. Carl-Johan Malmberg har läst den efterlängtade svenska översättningen.

Under strecket
Publicerad

Place de la Concorde i Paris, augusti 1944. Människor som firar att staden håller på att befrias av de allierade flyr när en tysk krypskytt skjuter in i foklmassan

Foto: TT Bild 1 av 1

Den franske författaren Jean Genet (1910–1986) har under årens lopp dykt upp och försvunnit, och så dykt upp på nytt i den svenska översättningslitteraturen. Redan 1952 gjorde Bengt Söderbergh och Marc Ribes en utmärkt tolkning av ”Journal d’un voleur”, ”Tjuvens dagbok”, den mest lättillgängliga av de fem prosaböcker som Genet skrev under 40-talet under eller mellan sina många fängelsevistelser. I fängelset läste han ofantligt mycket, särskilt Proust vars vindlande meningar, metaforexcesser och tro på förhöjda, epifaniska livsögonblick han lånade mycket av. Materialet till samtliga prosaböcker, med undantag för romanen ”Querelle de Brest” (”Matrosen och stjärnan”), är Genets eget liv som tjuv, fånge, prostituerad och vagabond runt om i Europa.

I sin monumentala studie ”Saint Genet. Comédien et martyr” (Sankt Genet. Aktör och martyr) från 1952 hyllade Jean-Paul Sartre outsidern Genet: anstaltsbarnet, den familjelöse, den inför existensen utblottade och därför frie att själv definiera sig. Genets utanförskap var tredubbelt, menade Sartre: homosexuell, tjuv och författare. Genet blev lamslagen av helgonförklaringen och hade kunnat bli en ny Rimbaud, poeten som slog ut som ett fyrverkeri för att sedan slockna. Men han slingrade sig ur Sartres grepp och hittade vägen till ett nytt författarskap. Med ”Giacomettis ateljé”, en av alla tiders bästa böcker om en konstnär och fint översatt till svenska 1994, blev han sparsmakad essäist och aforistiker. Och med pjäser som ”Jungfruleken”, ett grymt komiskt rollspel där två jungfrur leker herrskap och tjänstefolk, fick han en plats i den poetisk-absurdistiska efterkrigsteatern, också i Sverige; pjäsen översattes 1972 av Eva Alexandersson.

Annons
Annons
Annons