Träffsäkert om ensamhet och separation

John är tonåring när hans föräldrar börjar prata om att skiljas. Det borde inte vara en stor grej. Folk skiljer sig och han är ändå 15 år vid det här laget. Men det är lätt att säga när man står utanför. I ”Som om jag frågat” beskriver Johanna Lindbäck en ung killes ensamhet så att det känns ända ner i magen.

Under strecket
Publicerad
Johanna Lindbäck beskriver en vanlig vardag fylld med vanliga människor som känner vanliga känslor.

Johanna Lindbäck beskriver en vanlig vardag fylld med vanliga människor som känner vanliga känslor.

Foto: DAN HANSSON / SVD / SCANPIX
Johanna Lindbäck beskriver en vanlig vardag fylld med vanliga människor som känner vanliga känslor.

Johanna Lindbäck beskriver en vanlig vardag fylld med vanliga människor som känner vanliga känslor.

Foto: DAN HANSSON / SVD / SCANPIX
Johanna Lindbäck beskriver en vanlig vardag fylld med vanliga människor som känner vanliga känslor. Foto: DAN HANSSON / SVD / SCANPIX

Johanna Lindbäck brukar beskrivas som ”feel good-realismens ungdomsboksdrottning”. Det epitetet kan lätt ge intrycket av att hennes böcker handlar om oviktiga saker som det är mysigt att läsa om.

Det är både rätt och fel. Det är mysigt att läsa en bok av den här författaren för hennes böcker är fyllda av karaktärer man verkligen gillar, hennes dialoger och vardagsiakttagelser är så roliga att man inte kan låta bli att skratta på sina ställen, och tonen är trygg och hoppfull. Men oviktiga ämnen? Verkligen inte.

I ”Som om jag frågat” handlar det om ensamhet och separation. Huvudpersonen John har just börjat nionde klass och ingenting i hans liv är sig likt. Han bästa kompisar Lukas och Saga har blivit ihop och John känner sig utanför.

Och hans en gång så stabila mamma och pappa pratar om att ta en paus. Inte skiljas, kanske. Men i alla fall pausa. Det lämnar John i ett ensamt vakuum.

Han vill inte gå till skolan för där måste han se på när Lukas och Saga är kära i varandra. Och han vill inte gå hem för där måste han se på när mamma och pappa inte är kära i varandra.  Och han har ingen att prata med.

Spelet mellan John och hans föräldrar är på samma gång plågsamt och fint att läsa om. De försöker verkligen, föräldrarna. Trots att skilsmässan – pausen! – ligger som en briserad bomb mellan familjemedlemmarna så försöker de kliva rätt bland spillrorna. Säga rätt saker. Vara på rätt sätt. Försöka göra det bästa av situationen.

Här finns ingen nervkittlande action, inga dödsfall, inga svulstiga kärleksscener, inga mysterier, inga hjältar, och inga skurkar. Här finns helt vanlig vardag, med helt vanliga människor, och helt vanliga känslor.

Och det är skitbra, för det känns äkta när man läser. Som ett nedslag i vardagen hos en 15-årig kille som skulle kunna ha varit jag. Jag tycker väldigt mycket om det.

Annons
Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons