Orädd och sårig roman om att vara 16 år

Elin Cullheds debutbok är en orädd, drastisk och sårig skildring av att vara 16 år och bo i Tierp, "en förort till rymden". Erika Hallhagen stoppar undan skygglapparna och blir helt tagen.

Läs mer om Kulturen tipsar Läs & Skriv
Elin Cullhed (född 1983) arbetar som kulturjournalist och lärare på Wiks folkhögskola utanför Uppsala.
Elin Cullhed (född 1983) arbetar som kulturjournalist och lärare på Wiks folkhögskola utanför Uppsala. Foto: Erik Ardelius

Gudarna

Författare
Genre
Ungdomsbok
Förlag
Natur & Kultur

"Tjejer låter som muffins. Du är sugen på the real thing, en kaka, en tårta, en kanelbulle, en äppelmunk. Men så får du en muffin. Det är ett fucking skämt."

Jane, Lilly och Bita bestämmer sig för att radera ordet tjej och ersätta det med gud – en sammanslagning av guzz och brud. Med vit skolkrita skriver de reglerna på en gammal Brio-tavla.

"DU SKA INTE LEKA MED NÅGRA JÄVLA BARBIES.
DU SKA INTE LYSSNA PÅ HÅKAN HELLSTRÖM.
DU SKA INTE TA TILLBAKA ORDET TJEJ."

Kulturjournalisten Elin Cullheds romandebut "Gudarna" är så brutalt ärlig att jag först förskrämt duckar och famlar på nattduksbordet efter ett par ärkekonservativa skygglappar. Tonåren är en tid som ungdomsförfattare tenderar att förtränga alternativt polera ner till smålustigt oskyldiga berättelser. Men här löper känslorna gatlopp samtidigt som vuxenvärlden gång på gång är oförmögen att agera vuxet.

Redan i första kapitlet blir Lilly våldtagen av sin kille. Han använder "en stor och räfflig dildo utan glidmedel" och "torrlägger henne så att det blöder". När vännerna anländer ligger hon i fosterställning i sängen med gråtsvullet ansikte. De försöker ta det till rektorn, men hon vill inte tro på de grova anklagelserna, gossen är ju skolans mönsterelev.

Boken hade kunnat bli en sorglig domedagsskildring över vår samtid. Men det som genomsyrar "Gudarna" är istället kraft och motstånd mitt i all söndrighet. Lilly är storasystern vars mamma sliter dygnet runt som undersköterska medan pappan flyttat till en stilren våning i Stockholm. Bita är radikalfeministen som bor i de sorgsna hyresradhusen bakom macken bland kriminella och arbetslösa, samtidigt som hennes familj är bokens enda trygga nav.

Berättarjaget Jane delar lägenhet med sin pappa sedan mamman lämnat hemmet. Jane låtsas som ingenting, men drömmer om tiden då pappan och mamman tände ljus och åt brieost med hjortronsylt. Nu finns bara gammal mjölk, en skrumpen gurka och en halvöppen konservburk med fiskbullar som luktar förruttnelse kvar i kylen. Och vid köksbordet en pappa som brister i bölande gråt så att hans dotter omedelbart måste lämna rummet.

Bristen på pengar är hela tiden ett faktum, här finns inget utrymme för excesser. Janes pappa åker på weekend till Borås tillsammans med en kompis och en vit Systembolagskasse. Gudarna tar bussen in till Uppsala, dricker folköl och Jane ligger med en full 25-åring längst bak i bussen. Han prickar uselt när han vevar över hennes revben i jakt på hennes bröst och han kysser dåligt, men hon gör det av lust. Efteråt känner hon sig oövervinnerlig.

Elin Cullhed har inte glömt hur det är att vara tonåring i en håla där ingenting händer. Hur tvivelaktiga sexuella förbindelser kan fylla sin funktion. Hur vuxen och oberoende man kan känna sig samtidigt som man blir helt tillintetgjord hos skolsyster då det man tror är en glasbit i foten visar sig vara en fotvårta.

"Skolan var helt enkelt ingen plats för gudar, eller diamanter. Skolan var en plats för vårtor."

Språket är lekfullt. Taget ur sitt sammanhang kan de många liknelserna som "min pappa är som en slocknad lyktstolpe" eller "en snopp som vajade som en överdimensionerad badkrokodil i vinden" tyckas väl svulstiga. Men tillsammans med rader som "sedan drack jag vatten från en plastmugg och dödade ett barn" blir de till ett slags poetisk fogmassa.

Vänskapen är annars berättelsens kitt. "Gudarna" andas samma luft som Sara Hanssons seriealbum "Vi håller på med en viktig grej" från 2011. Kompistrion ockuperar skoltoan för att visa vilket litet rum kvinnor har att röra sig på i samhället. Och de hämnas skoningslöst på de killar som utnyttjat dem, utan att för den delen ge dem huvudrollen.

Mot slutet konstaterar Bita medan hon torkar Janes tårar:

"Vi kommer att bli fett motarbetade vad vi än gör. Men vi kommer i alla fall lära oss att leva."

Läs även

Elin Cullhed (född 1983) arbetar som kulturjournalist och lärare på Wiks folkhögskola utanför Uppsala.

Foto: Erik Ardelius Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X